Det är på sätt och vis en ödets ironi att den vänsterliberala falangen inom Liberalerna nu tar sin tillflykt till Centerpartiet. Om någon för 25 år sagt att konfliktdimensionerna land-stad, nationellt-globalt och folk-elit skulle komma att förstärkas kraftigt framöver hade ett naturligt antagande varit att C skulle ansluta sig till det folkliga lägret och Liberalerna till det elitära. Nu blev det tvärtom.

Torbjörn Fälldin gjorde under 1970-talet Centern till en kraft att räkna med i svensk politik – mycket på grund av att han fångade upp tidens strömningar av etablissemangskritik. Centern har en lång historia av att vara förankrat ute i bygderna och en närmast anti-utopisk profil. Centern var exempelvis som enda borgerliga parti motståndare till att införa euron i folkomröstningen 2003.

C hade på sätt och vis den perfekta positionen för att fånga upp en hel del av det missnöje som i stället kom att kanaliseras till Sverigedemokraterna – om man bara hade läst av det politiska landskapet rätt. Ödet ville dock helt annorlunda. Med Stureplanscentern och Annie Lööf gick C i en nyliberal riktning. Det var inte någon folklig skattesänkarpopulism partiet anslöt sig till utan snarare en principfast teoretisk libertarianism som även inrymde sådant som öppna gränsar och månggifte. C ville bli ett modernt parti just när det blev omodernt att vara modern.

Centern kom därför att profilera sig som motpol till Sverigedemokraterna trots att Centerns gamla kärnväljare på landsbygden var de som kanske främst lockades av SD:s politik. I dag dominerar SD totalt i landsbygdsdistrikten. Ironiskt nog förseglade Stureplanscentern därmed också partiets framtid i det rödgröna laget – vilket inte alls var avsikten.

Annie Lööfs tydliga ställningstagande gjorde det också svårt för L att ta den platsen. C hade mutat in rollen som Sveriges svar på ”Radikale Venstre” i Danmark – ett vänsterliberalt borgerligt parti som ofta samarbetat med danska S.

Både C och L har haft svårt att acceptera konsekvenserna av att det politiska landskapet inte är statiskt utan föränderligt. Men Sverigedemokraterna går inte längre att tänka bort ur svensk politik. Efter Tidö-avtalet och nu beskedet att L accepterar SD-ministrar har delar av L:s vänsterfalang beslutat byta parti. Kortsiktigt kan det se ut som en triumf för Centern. Men Centerpartiet står inför en liknande om inte svårare kris än den Liberalerna råkat ut för.

Centerpartiet är idag ett närmast schizofrent parti. De aktiva medlemmarna runt om i landet tillhör inte sällan gamla C-släkter som är knutna till jordbruks- och småföretagarsektorn. Där återfinns fortfarande de som först och främst vill ha sänkta arbetsgivaravgifter och mindre regelkrångel. För dem är politiken konkret.

I städerna är det i stället ofta kvinnor som lockades av Annie Lööfs principer som befolkar partiet. Klimathotet och SD-motståndet är det som engagerar. Det är den falangen som nu får förstärkning av fler vilsna vänsterliberaler.

Frågan är hur hållbar den här koalitionen kommer vara när det verkligen gäller. Centerns ekonomiska politik placerar partiet längst till höger bland riksdagspartierna. C:s principiella ställningstaganden har samtidigt drivit in partiet i ett ofrånkomligt samregerande med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Om partiets kärntrupper känner sig obekväma med den inriktningen – C har som bekant inte velat erkänna att man är på väg in i vänsterblocket – är det inget mot hur de kommer känna när C tvingas in konkreta regeringsförhandlingar med partierna till vänster. Mp och C frontalkrockar i synen på jordbruks- skogs- och landsbygdsutveckling. V och C frontalkrockar i synen på företagande och arbetsmarknad.

Halva Centerns väljarkår består i dag av storstadsväljare. Den andra av människor i mindre orter och på landsbygd. Det är troligt att det är de senares intressen som kommer – eller snarare måste – offras vid bildandet av en rödgrön regering. Det kommer att fresta på sammanhållningen i partiet – speciellt som så många i Centerns aktiva kärna tillhör denna ”högerfalang”.

Centerpartisterna är kanske muntra idag. Men de övriga borgerliga partierna lär vara ganska nöjda med att i framtiden kunna plocka upp de centerväljare som faktiskt berörs i sin ekonomiska vardag av bristen på liberaliseringar under ett eventuellt rödgrönt styre.

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Ledare

Adam Cwejman: Europa betalar ett högt pris för 2010-talets misstag

Susanna Birgersson: Sluta låtsas att den svenska demokratin är i fara

Adam Cwejman: Utan bränsle ingen mat på bordet vid krig

Håkan Boström: Värna de idédrivna skolorna

© Göteborgs-Posten