Det verkar som att jag råkat starta en debatt om artister bör eller rentav får klä Göteborg i trygg arbetarromantik. Känslosvallen har gått så höga att Valter Nilsson i herrtidningen Café funderat högt över om det kanske råder inreseförbud till västkusten för min del nu.

Det var inte meningen.

För det har jag aldrig skrivit. Det är klart Valter och alla andra får sjunga vad tusan de vill. Det råder yttrandefrihet här i landet.

Det jag ville och fortfarande vill var att ställa en fråga: Varför älskar så många de knegarskildringar som Göteborg blivit en symbol för, och som Valter Nilsson i vissa låtar bygger vidare på? Jag tror det är viktigt att försöka förstå.

I denna bild anar jag nämligen en oformulerad protest mot hur Sverige och Göteborg ser ut i dag. Att så många går igång på bilden av ett helvitt jobbargöteborg säger något. Inte att alla svenskar skulle vara rasister. Men att den etnifierade underklassen av invandrare som utgör dagens mest utsatta inte är något resten av landet vill låtsas om. Och absolut inte vill se som en del av ett kollektivt “vi”.

Hade han gjort det hade han........

© Göteborgs-Posten