Så kommer den svepande, hösten. Äpplena envisas med att falla oavsett hur många av dem sonen – han är längre, han når – plockar. Jag kokar mos, det faller fler, man ger upp. Även löven ger upp, mellan glimtar av skarpt nedgående sol är regnmassorna kompakta och mörkret äter kanterna. Ett lampsken, kokimma på fönstret. Fallfrukt, ruttnande.

Jag suckar lite, där. Inför den enkla saknaden, som kommer av imman själv. Ett år som gått, mycket är sig likt, annat inte. Fönstret är nytt, och det finns en ny grav på kyrkogården.

Sist det var lövhalka skrev jag på en bok, nu finns den. Vad ska jag sysselsätta mig med, när inte texten ropar på mig? Ett enkelt erkännande: jag saknar att skriva. En okomplicerad längtan, lik längtan efter något annat lättillgängligt. Nästa kärlek kanske.

Den andra saknaden, ett lager djupare, är inför det som ligger på avstånd. Bara lite, lite längre avstånd. På väg från jobbet ser jag en unge, kanske fyra, trampa vingligt på en trehjuling bredvid en far, som går........

© Göteborgs-Posten