Det ryska samhället ställde kort efter inledningen av kriget i Ukraina om till krigsekonomi. När det blev uppenbart att Kiev inte skulle kunna ockuperas eller den folkvalde presidenten Zelenskyj kidnappas insåg man i Kreml att “den särskilda militäroperationen” skulle bli något annat, betydligt mer långvarigt.

Fyra år senare, längre tid än det "stora fosterländska kriget" varade (1941-1945), rekryterar Ryssland ständigt nya soldater. Och medan lagren av gammalt sovjetiskt militärmateriell håller på att sina – i synnerhet stridsvagnar – så byggs det ständigt nytt. Gamla fabriker har uppdaterats och det tillverkas en strid ström av kryssningsmissiler och drönare.

Den ryska ekonomin är just nu inställd på två saker: hålla sig flytande genom försäljning av rabatterade råvaror samt produktion av militärt materiell. Ukraina befinner sig naturligtvis i ett liknande tillstånd: en totalt mobiliserad krigsekonomi där statens och samhällets resurser är helt inriktade på att säkerställa landets suveränitet.

Det övriga Europa då? Hos oss fortsätter faktiskt livet i stort sett som om året fortfarande vore 2021.

Det var först med Trumps och JD Vance osentimentala och hårda ord i början av 2025 som något verkligen började hända i Europa avseende säkerhetspolitik och militärutgifter. Men det är en trög maskin som håller på att startas. Europa är ännu mycket långt ifrån att kunna stå på egna ben säkerhetspolitiskt.

Det vill säga: Våra möjligheter att kollektivt värna enskilda europeiska demokratiers territorium i händelse av krig är ännu under uppbyggnad.

Ett nyligen avslutat krigsspel i Litauen arrangerat av den tyska tidningen Die Welt i samarbete med Helmut-Schmidt-universitetets........

© Göteborgs-Posten