Mitt på en vidsträckt sardinsk slätt, omgiven av låga berg på horisonten reser sig en samling stora runda torn av svart sten. Nedanför de största tornen ligger ett hundratal lägre, men lika runda stenruiner. När man går på de slingrande stigarna mellan husen är det inte helt svårt att föreställa sig hur det såg ut när det var levande.

Platsen heter Nuraghe Su Nuraxi och är en av de största bronsåldersruinerna i medelhavsregionen. Arkeologer uppskattar att platsen användes i ungefär tusen år, från 1500 år före vår tidräkning till kort innan romarna anlände till Sardinien, för 2500 år sedan.

Nuraghekulturen lämnade inga skriftliga spår efter sig. Faktum är att själva namnet ”Nuraghe” är något av en gissning. Vi vet inte vad byggherrarna som stod bakom Nuraghe Su Nuraxi kallade sig själva.

Det finns i modern sardinska och bland ortsnamn (som ofta kan vara väldigt gamla), rester av språket. Men det enda vi egentligen har att gå på är stenkonstruktionerna och lämningar i anslutning till dem – eldstäder, skräphögar och verktyg.

I Sverige har vi liknande rester. Vi är omgivna av de överväxta ruinerna av fornborgar från tiden före vikingarna, vars stenar har använts till olika byggprojekt långt in på 1800-talet. Bara inom Göteborgs stads gränser kan vi se de vaga konturerna av fornborgar – i Backa, Askim, vid Slätta Damm eller Biskopsgården. Stenminnen över en våldsam tid då fysiskt försvar var en ödesfråga.

Våra fornborgar är inte lika spektakulära som Nuraghe Su Nuraxi, men att kliva runt bland dessa rester av försvarsverk och föreställa sig människorna som byggde och levde bland dem ger oss ett värdefullt perspektiv.........

© Göteborgs-Posten