Förhandlingsläge och förutsättningar

Som jag skrivit om tidigare handlar liknande situationer om parternas förhandlingsläge. Som för alla andra spelare har Isak övertaget på så sätt att han inte kommer att leverera på samma sätt, medvetet eller omedvetet, när han är besviken för att inte ha fått igenom sin drömflytt. När en spelare dessutom har bevisat sig på den nivån han har gjort, så kvarstår ofta ett intresse från den absoluta toppnivån, även om Newcastle skulle välja att bänka honom på grund av hans bristande motivation under en tid. Dock kan bristfälliga insatser på lång sikt leda till minskad attraktionskraft hos andra klubbar, men det innebär också att Newcastles tillgång minskar, vilket även det talar för Isak. Ser man det ur Newcastles perspektiv, så har klubben ett kontrakt med spelaren till sommaren 2028, vilket innebär att de har äganderätten till hans spelarregistrering och möjligheten att godtyckligt motsätta sig de bud som kommer in. Dessutom talar även tidsaspekten för Newcastle. Det engelska transferfönstret stänger den första september och då är Isak illa tvungen att antingen spela för Newcastle, eller att sitta på bänken, vilket inte är helt optimalt för en spelare som planerar att spela VM sommaren 2026.

Historien bakom Artikel 17

Låt oss gå igenom Diarra-domen, för att därefter analysera varför det inte är lika lätt som det verkar enligt andra tidningar att häva spelaravtalet. Ser vi till juridiken så skapades den ursprungliga versionen av artikel 17 i RSTP för 20 år sen när FIFA pressades av EU-kommissionen, som ansåg att transfersystemet hindrade spelare att byta jobb enligt den stadgade fria rörligheten. Artikel 17 skrevs helt enkelt för att det skulle finnas någon form av säkerhetsventil som spelare skulle kunna använda för att lämna sina klubbar och häva spelaravtal utan rättslig grund. Artikel 17 och dess kriterier var dock väldigt snävt formulerade. Dessutom var läget alldeles för osäkert för att en spelare skulle veta vad man riskerade att betala i skadestånd genom att häva spelaravtalet utan rättslig grund. I kombination med att skadeståndet ofta förenades med sportsliga sanktioner (som kunde vara karriärsförstörande), ledde detta till att spelare inte kunde använda sig av artikel 17 utan att riskera allt.

Nya (tillfälliga) artikel 17

För er som inte följt Diarra-sagan så ledde Diarra-domen till att FIFA behövde revidera sina regler i RSTP (läs här: https://digitalhub.fifa.com/m/696d877ea35ca761/original/Regulations-on-the-Status-and-Transfer-of-Players-January-2025-edition.pdf). I korthet, och väldigt förenklat, innebär ändringarna att en hel del hinder som stipulerades tidigare i RSTP försvunnit. Tidigare kunde FIFA hålla kvar en spelares ”International Transfer........

© fotbollskanalen