Att införa höga skatter på rika privatpersoner, företag och företagare är för närvarande en populär idé på vänsterkanten.

Det är också en olönsam idé för de stater som genomför den och kan liknas vid det klassiska Mashmallow-experimentet som Walter Mitchel genomförde på Stanford på 1970-talet. Ett barn kunde välja mellan att äta en marshmallow direkt eller så kunde det vänta lite och få två marshmallows. Kort sagt orkade man vänta blev belöningen större.

Att barnen oftast valde en mashmallow direkt istället för två senare var möjligen att förvänta, att politiker fortfarande gör det är bekymrande.

Det finns nämligen en hel del nylig evidens på att det är en dålig idé, exempelvis från Norge. Här har man kraftigt höjt förmögenhetsskatt, utdelningsskatten (till 38%) och som grädde på moset infört en exitskatt.

Effekten har blivit att 500 – 1 000 av Norges rikaste, inklusive Kjell Inge Røkke, hittills lämnat, vilket dels eroderat den tänkta skatteökningen och dels drivit potentiellt företagande samt investeringar ut ur landet.

Den sista Sovjetstaten

Och det finns fler varnande exempel.

New York City – ”Get outta town”

Inkomstskatterna för de rikaste har i stort sett fördubblats.

111 miljarder dollar i nettoinkomst har lämnat delstaten där 1 procent av skattebetalarna står för 40 procent av inkomstskatten.

Stora företag har flyttat eller väljer att expandera i andra delstater, JP Morgan, McKinsey, Goldman Sachs och Blackrock för att nämna några.

Guvernören Kathy Hochul har gått från att 2022 uppmana de som var missnöjda med skattepolitiken att lämna delstaten (”Get outta town!”) till att år 2026 be dem komma tillbaka igen ”för att vara solidariska med bidragssystemen”. Kan vara definitionen på ”too little, to late”.

England – 40% arvsskatt någon?

Tog bort ”non-dom” reglerna, ett regelverk som enkelt uttryckt innebar att man beskattades på sina tillgångar i UK men inte på tillgångar utanför vilket lockade många välsituerade utlänningar att bosätta sig i London.

Ändringarna innebär att du som före detta ”non-dom” nu också omfattas av Englands 40 procentiga arvsskatt.

Detta har lett till en utflyttning av uppskattningsvis mellan 25 000 och 30 000 förmögna personer. Konsekvensen av detta är att ändringarna redan från början nettonegativa ur ett skatteperspektiv.

Kalifornien – Storföretag flyttar till Texas

Kalifornien har numera de högsta delstatliga inkomstskatterna i USA.

Stora företag har flyttat i en skala vars like inte skådats någon annanstans. Favoritdestinationen är Texas dit bland annat Tesla, Oracle, HP, Chevron, Charles Schwab och Space X flyttat.

Detta innebär inte att bolagsskatteintäkterna omedelbart försvinner då man i USA betalar skatt där verksamheten bedrivs men det är en tydlig symbolhandling som indikerar att tillväxten kommer att ske i andra delstater framåt.

Illustration av Laffer-kurvan

Den som läst nationalekonomi minns Laffer-kurvan där de totala skatteintäkterna minskar när man når över en viss beskattningsnivå. Exemplen ovan ser ut att vara en illustration av den tesen. Både individer och företag har inget emot rimlig beskattning och vill göra rätt för sig där man bor.

Men om landet redan är ett högskatteland (eller en högskattedelstat) finns det en uppenbar risk att man passerar en punkt, en tipping point, vid vilken man lämnar.

Det kommer alltid att finnas politiker, tankesmedjor och franska akademiker som vill fingra på den handgranat som är hårdbeskattning av förmögna hellre än att omprioritera bort någon kostnad i statsbudgeten.

I Sverige sker det mot bättre vetande, vi provade det här på 1970-talet när företag som till exempel Ikea, Tetra Pak och Ferring flyttade till Schweiz för att fly det drakoniska svenska skatterna. Något som inneburit 100-tals miljarder i förlorade skatteintäkter sedan dess.

Eller som när individer flyttat, exempelvis Stefan Persson, Fredrik Lundberg och andra som lämnade Sverige på 1970-, 80- och 90-talen undan konfiskatoriska skatter. Det är i det sammanhanget värt att notera att de 20 största skattebetalarna i Sverige tillsammans bidrog med 3,9 miljarder kronor 2024 för att förstå den dåliga optionaliteten.

Det finns också en mer långsiktig faktor som faktiskt är ännu viktigare än skattebortfallet som beskrivs ovan: att en utflyttning garanterat leder till lägre tillväxt, den tillväxt som alla politiker är så måna om. Men företagare och investerare flyttar ut, så som det varit i exemplen ovan, innebär det att investeringar, energi och så småningom företag kommer att lämna landet.

En utbredd missuppfattning eller möjligen ståndpunkt på vänsterkanten är att ekonomi är ett nollsummespel. Det stämmer inte eftersom ett land med stark tillväxt skapar resurser som kan ge mer till alla. Nationalekonomen Daniel Waldenström konstaterar i sin bok ”Superrika och jämlika” bland annat att Sverige, trots att vi har ett antal mycket rika invånare, är mer jämlikt än de flesta länder och över tid har alla fått det mycket bättre även om vissa fått det väldigt mycket bättre.

Kort sagt, det som på riktigt avgör hur ett land mår är inte hur rika de rikaste är utan hur fattiga de fattigaste är. Här ligger Sverige bättre till än de flesta andra länder i världen.

Staffan Salén är företagare och styrelseordförande för Salénia AB

Detta är en krönika från en fristående kolumnist. Analys och ställningstaganden är skribentens.

© Affärsvärlden