Sedan Japans liberaldemokratiska parti LDP grundades 1955, har det styrt Japan undantaget två avbrott på sammantaget drygt fem år. Därför vart det än mer imponerande att partiet i helgen gjorde sitt bästa val någonsin i underhuset, den mäktigaste av parlamentets två kamrar.

LDP gick från 198 till 316 av underhusets 465 platser. Man har därmed så kallad supermajoritet med två tredjedelar av ledamöterna, utan sin konservativa regeringspartner. De mittenpartier som inför valet bildade en särskild allians minskade från 167 till 49 platser. Endast fem ledamöter kommer nu från partier till vänster.

Kvinnlig premiärminister

Valframgångarna kan tillskrivas Takaichi Sanae, som i oktober i fjol blev landets första kvinnliga premiärminister. När hon tog över var LDP ett sargat parti, vars regeringskoalition ett par månader tidigare hade förlorat majoriteten i överhuset.

Då jag i mitten av december var på en två veckor lång forskningsresa i Tokyo, märktes en helt ny energi kopplat till ett återvunnet förtroende för regeringspartiet. Många hyllade Takaichi för att hon inte tillhör den privilegierade politikerklass som länge har styrt både partiet och landet, utan tog sig till toppen genom hårt arbete.

Enligt egen uppgift sover Takaichi i regel två timmar varje natt, och som allra längst fyra timmar. Vid sidan av politiken tar hon även hand om sin handikappade man, snarare än att springa på huvudstadens flotta barer eller dyra restauranger.

Om detta låter tråkigt och färglöst så gillar Takaichi även snabba motorcyklar och har varit trummis i ett heavy metal-band. Som universitetsstudent kunde hon dyka upp i rosa hår eller med skinnpaj.

Hon charmar även med sin öppenhet. Som då hon vid G20-mötet i Sydafrika i december utbrast ”Meloni!” när hon såg den italienska premiärministern för första gången, och sedan gav henne en ordentlig kram.

Takaichi är skyddsling till Abe Shinzo, den premiärminister som under efterkrigstiden har styrt Japan längst och anses ha fått igång landets ekonomi efter de ”förlorade årtiondena” sedan tillgångsbubblan sprack i början av 1990-talet. Hon hade länge ett rykte som finanspolitisk hök. Men nu ger Takaichi snarare intrycket av att vilja följa sin läromästare Abe Shinzo i spåren och ytterligare öka de statliga utgifterna.

Mer pengar lovas till militär, högteknologi och inhemska leveranskedjor. Det generösa välfärdssystemet ska bibehållas, samtidigt som bland annat skatten på mat kan komma att undantas i två år.

Det innebär i sin tur att staten måste låna mer pengar, trots att Japan redan har en statsskuld på cirka 230% av BNP. Något som väcker oro, även internationellt. Dock så lånar Japan från sina egna banker snarare än på den globala marknaden. Omkring 90% av de japanska statsobligationerna innehas inhemskt, varav cirka hälften ligger hos landets centralbank.

Detta minskar de risker som en kapitalflykt medför. Inte heller blir känningarna på den internationella obligationsmarknaden särskilt stor av ränteökningar i Japan. Konsekvenserna blir sannolikt mer inhemska, genom högre utlåningskostnader och en ännu svagare yen.

Men vilka alternativ finns egentligen? 2024 minskade antalet japaner för sextonde året i följd, och blev 908 000 färre. Satsningar behövs för att uppmuntra till familjebildning och motverka det demografiska förfallet.

Supermajoriteten innebär att LDP nu i princip kan ignorera lagförslag från överhuset, som inte heller kan stoppa partiets budget.

Det är inte lätt att få en ekonomi att växa då antalet konsumenter blir en miljon färre varje år. Men Japans företag kan ändå göra bra ifrån sig. Nikkei 225 har ökat med närmare 75% sedan Donald Trumps ”frihetsdag” i april i fjol. Det tyder på förnyat självförtroende och förändringar i näringslivet.

Den som spenderar tid i Japan förstår att landet i motsats till sitt rykte plågas av ineffektivitet. Faxmaskiner och stämplar är vanliga. Hemsidor och onlinetjänster opålitliga. Det finns öga för detaljer, men knappast innovation. Snarare än pension så ges äldre män ofta inflytelserika positioner i företag som de vill styra på det gamla goda viset.

Hoppet är att Takaichi ska våga effektivisera trots alla egenintressen. Hon prioriterar även nya områden; sällsynta jordartsmetaller är en hjärtefråga där satsningarna ska öka för att minska beroendet av Kina.

Detta hänger samman med säkerhetspolitik; ännu en fråga där Japan saknar alternativ. Den pacifistiska konstitutionen som antogs efter andra världskriget höll försvarsutgifterna under 1% av BNP ända fram till detta årtionde.

Nu pressas Japan liksom Taiwan från två håll: ett allt aggressivare Kina, och ett USA som kräver större satsningar på militären.

Ironiskt nog så ligger alla dessa tre länder bakom Takaichis höga förtroendesiffror. Vid en frågestund i parlamentet i november sade hon att en kinesisk attack mot Taiwan kan utgöra ett ”existentiellt hot” för Japan. Detta antydde att Japans militär kan agera i ett sådant scenario, då den enligt lagändringar under Abe Shinzo kan verka utanför Japans gränser vid just ett existentiellt hot.

Med ögonen på konstitutionen

Ett ursinnigt Kina svarade med en rad diplomatiska och ekonomiska åtgärder. Men Takaichi vägrade dra tillbaka sitt uttalande, vilket ökade hennes popularitet och banade vägen för helgens jordskredsseger.

Efter valet hade Takaichi över 67% stöd i opinionsundersökningar från Kyodo och Yomiuri Shimbun. Andra undersökningar visar en popularitet på omkring 90% bland landets unga, som länge varit ointresserade av politik och skeptiska mot LDP:s ledare.

Takaichi är Japans femte premiärminister under 2020-talet. Hon verkar redan nu vara mer populär än sin mentor och har därför större möjligheter att verkställa vad han alltid drömde om; att ändra Japans konstitution. Fokus ligger på att ”artikel 9”, den så kallade fredsklausulen som kraftigt begränsar de väpnade styrkornas utformning och handelsutrymme.

För konstitutionella förändringar krävs två tredjedelars stöd i båda kamrarna, följt av en folkomröstning. Tröskeln är hög, men efter helgens val återupprepade sin Takaichi denna målsättning. Oavsett om hon lyckas ändra i konstitutionen, så är Japans ambition som en mer aktiv global aktör tydlig.

Detta gör Europa och Sverige klokt i att beakta. Det handlar om nysatsningar från en säkerhetspolitisk partner som redan ligger i framkant i halvledare, leveranskedjor och sällsynta jordartsmetaller.

Japan utvecklar redan ett nytt stridsflygplan med Storbritannien och Italien; Sverige är ett av fåtal länder med avtal om tekniköverföring med Japan inom försvarsindustrin.

Precis som Europa, så inser Japan att man har en ny verklighet att förhålla sig till. Takaichi Sanae kan nu ge den stabilitet som krävs för effektivitet och koordinering, såväl inhemskt som globalt.

Jojje Olsson, författare och journalist, flyttade till Peking 2007, men bor och verkar sedan 2016 i Taiwan. Detta efter att ha nekats visum i Kina på grund av sin bevakning.

Detta är en krönika från en fristående kolumnist. Analys och ställningstagande är skribentens.

Farligt beroende av Kina i Europas gröna elnät

Kina blir ingen bra vän för att USA har blivit sämre

Strafftullar på kinesiska elbilar nödvändiga | Affärsvärlden

© Affärsvärlden