Så här i glappet mellan den godtyckliga nationaldagen 6 juni och den faktiska, det vill säga midsommar, kommer jag på mig själv med att fundera på det här med Sverige och svenskhet.

I en text den 17 april skrev jag och klagade på att norska miljardärer saknar känslor för sitt land, så till den grad att de helt obrydda flyttar till Schweiz.

Jag inser nu att jag är som dem. Fast i relation till Sverige då.

Och jag är inte ens miljardär. Jag skulle inte tjäna en krona på att flytta till Luzern, tvärtom, jag skulle bli ruinerad, antar jag. Någon påstod att ”en Ramlösa på ett vanligt fik i Schweiz kostar sjutton euro” och även om det inte skulle stämma så är det förjäkligt ändå.

Mina känslor för Sverige är både svaga och få. Jag är glad att jag bor här. Eller snarare, att jag hade turen att födas i Nordeuropa och inte i någon del av världen med svält och krig. Men det kunde lika gärna varit Tyskland eller… tja, Norge.

Jag är tekniskt sett svensk, men saknar känslomässig koppling. På något diffust plan finns det kanske något, men listan över saker jag känner starkare koppling till är mycket lång. Men jag begriper att det finns praktiska och juridiska nödvändigheter med att tillhöra en viss stat, eftersom det är så världen är konstituerad.

Låt mig, delvis i terapeutiskt syfte, dela några tankar om gamla Sweden.

Primärt är ”Sverige”, som begrepp och varumärke, en........

© Affärsvärlden