Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

Musik har följt mig genom hela livet. Jag har spelat piano – ibland mer, ibland mindre regelbundet – ända sedan jag som lintott konstaterade att gitarr inte var något för mig.

Men musiken fanns där också utanför notböckerna och körpappren, som en självklar del av gemenskapen inom släkten.

Vid våra familjeträffar uppstod allsången nästan av sig själv. Det behövdes ingen sångledare eller planering. Det fanns så gott som alltid någon som plockade upp ett instrument eller började nynna på en sång. Sedan hängde resten på.

Det var inget högtidligt. Bara något vi gjorde. En gemensam klangbotten för livet.

I många år var jag och en kompis inofficiellt utsedda roadare åt våra pojkvänners band – vi redde ut kablar, släpade förstärkare och fick i gång gänget på dansgolvet. Men tanken på........

© Åbo Underrättelser