Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

För nionde året i rad samarbetar jag med krukmakare i en kurs vi kallar Från lera till keramik i vedeldad brännugn. Det har fått mig att reflektera över olika saker som ligger en bit utanför mitt eget ämnesområde som oorganisk kemist.

En av sakerna är tid. Jag minns de första föremålen jag tillverkade i kursen. Det var några enkla fat som jag kunde pressa ut från en tunnkavlad lerklump och forma med hjälp av en träform och en bit skumgummi.

Några lönnlöv lades emellan och deras kontur och bladnerver blev förevigade i den vackra kontrasten som uppstod när glasyren blev tjockare där lövet suttit fast i leran.

Jag har fortfarande faten kvar och det känns som om det var i går de tillverkades. Varför blir vissa minnen så påtagliga och etsar sig fast?

Det är antagligen så att det vi gör med händerna minns vi bättre. För oss lärare är ju detta en viktig........

© Åbo Underrättelser