Vore jag mer konspiratoriskt lagd skulle jag undra om myndigheterna intagits av aktivister som genom minutiös regelefterlevnad vill visa på absurditeten i den förda politiken. Som med Migrationsverkets utvisning av en åttamånaders baby.  

Eller som med Naturvårdsverkets stolleprov att klassa svalor och talgoxar som skadedjur. Hittills har den som ansett att fåglarna orsakar problem fått ansöka hos länsstyrelserna om tillstånd för skyddsjakt. Nu ska det bli fritt fram att riva bon och döda svalor för den som tycker att fåglarna stör.

Jag skulle gärna vilja tro att förslagen bottnar i en protest mot en politik som ser naturen som en arena för människan att exploatera efter eget skön och med regelförenklingar drivna i absurdum. 

Läsarreaktionerna på min förra kolumn (13/2) om Naturvårdsverkets jaktbonanza var både ilskna och bestörta.

Också björktrasten – rödlistad och nästan helt försvunnen från Skåne – ska med Naturvårdsverkets förslag åter få jagas fritt. Så jag bestämde mig för att undersöka vidare. Är det månne så att länsstyrelserna drunknar i ansökningar om tillstånd för skyddsjakt på svalor och talgoxar?  

Jag ringer länsstyrelsen. Nja, lite ansökningar då och då. Men talgoxar? Nej, det har handläggaren aldrig hört talas om.

Jag funderar. Slipper Skåne kanske lindrigt undan medan resten av landet hukar under svalplågan och talgoxeoket? Eller varifrån kommer förslaget? Vilket problem är jakten en lösning på?

Jag ringer Naturvårdsverket. Myndigheten ansvarar för att det görs en översyn av jakttiderna var sjätte år. Utifrån rekommendationerna fattar regeringen sedan beslut om vad som får jagas och när. Med tanke på att många arter är utsatta borde det, kan man tänka, finnas en gedigen genomlysning med väl avvägda argument för och emot när Naturvårdsverket nu skadeklassar svalor och talgoxar och åter släpper lös jakten på björktrast. 

Men nej, någon sådan utredning finns inte. Och nej, det har nog inte kommit in någon specifik begäran från länsstyrelserna i landet. Det här är ett förslag som en beredning har tagit fram. Förresten är det regeringen som beslutar, och det är inte säkert att förslagen blir av.

Jag häpnar. Sverige berömmer sig ofta av sina självständiga och redobogna myndigheter, av oväldiga tjänstemän som samvetsgrant utför sina uppgifter den gemensamma staten till gagn och medborgarna till glädje. Men här skjuter man tydligen från höften. Inte ens rödlistning reser hinder, får jag veta. Eller att svalorna är på kraftig nedgång.   

Jag inser förstås att Tidöregeringen med en jagande statsminister, en jagande vice statsminister och en jagande landsbygdsminister lyhört lyssnar till Jägarförbundets önskemål om lite fler objekt att jaga för att skingra tristessen vid händelselösa jaktpass. Men när blev det Naturvårdsverket sak att pejla politiska signaler? Att gå jaktlobbyns ärenden? 

Förslaget om fri jakt på björktrast, svala och talgoxe är ogenomtänkt, illa berett och direkt olämpligt. Skyddsjakt är något annat. Men då först sedan andra möjligheter uttömts – och länsstyrelsen beviljat tillstånd. 

© Sydsvenskan