Sedan upplysningens dagar har det stått ett särskilt skimmer kring akademin. Med sin systematiserade kunskap har akademin kunnat bidra till en framväxande modernitet med allt från industri till rättsstat. Men akademin har också bidragit med bildning, i bemärkelsen en bredare blick för människa, kultur och samhälle. Ledorden har varit intellektuell öppenhet och medmänsklig tolerans.

Men om förnuft och känsla är målet så har tyngdpunkten över tid kommit att flyttas alltmer mot det rationella förnuftet. Bakgrunden är ett nyttotänkande där akademin har förväntats förse samhället med kunskap som lätt kan översättas i tekniska eller medicinska landvinningar. Med denna tidsanda har konst och humaniora fått se sin position försvagas och samhällsanalysen sker idag till stor del utanför akademin. Politiker kräver att akademin är mer relevant samtidigt som akademin kan uppleva att man ropar i öknen.

Nu ställs akademin inför ett stålbad på grund av den artificiella intelligensens landvinningar. När kunskap och analys lätt blir var mans egendom kommer människor snart att fråga sig vad man ska med akademin till. Ett naturligt svar kommer vara att människor behöver kunskap för att inte bli lättlurade marionetter till AI.

Ett annat svar kommer att vara att vi behöver styra den kunskap som utvecklas med AI, för att AI inte ska bli en enda stor återvinningsstation där gammal kunskap bara paketeras om på ett oändligt antal nya sätt.

Men det finns också ett annat svar på frågan om vad man ska med akademin till. Det handlar om att hjälpa människor att bli bättre på att förstå sina egna och andras känslor.

När AI excellerar i rationell intelligens blir det viktigare att vi människor excellerar i emotionell intelligens.

Vi behöver, med andra ord, bli bättre på att vara människor.

Jag läser boken Tankar om rådjursstek och annat av Olle Holmberg, som var professor i litteraturhistoria vid Lunds universitet i mitten av 1900-talet. Den rymmer fantastiska dikter och poetiska reflektioner om livet och tiden.

Det var så här jag som barn fick lära mig att akademin skulle vara. Den skulle vara en plats där även ingenjörer och läkare lärde sig att förmågan att förstå och artikulera känslor var en del av själva essensen i att vara akademiker. Akademin var inte i första hand ett ekorrhjul för produktion av vetenskapliga artiklar och personliga karriärer, utan ett växthus för människor och idéer.

Idag behövs en bättre balans mellan förnuft och känsla i akademin, med ökad tonvikt vid känslan. Akademin bör vara en plats för både teoretisk och emotionell utveckling. När studenter tar examen ska de känna sig trygga i sin identitet och kunna bygga goda, meningsfulla relationer med omgivningen.

Det är så vi får arbetsplatser med god arbetsmiljö och empatiska möten med medborgare och kunder. Det är så vi får det goda samhället. 

Louise Bringselius är docent i organisation och ledarskap

louise@bringselius.se

© Sydsvenskan