Reklambranschens tillstånd i allmänhet och psykiska ohälsa i synnerhet har under senare år piskats upp via lågkonjunktur, krig, coronapandemin, allmänt globalt kaos, höjda kaffepriser och – inte minst – en branschpress som älskar att rapportera om hur dåligt vi faktiskt mår. Enligt gängse konsensus mår vi sämst av alla. Reklamare, alkoholiserade journalister och undersköterskor som jobbar natt på Karolinska, där någonstans har du den aspirerande bottentrion.  

Det är knappast en nyhet att yrket kommer med vissa påfrestningar. Stress, pitch, tvivel, deadlines och orimliga krav på att vara underhållande inom loppet av en sex-sekunders-DOOH-loop i T-banan? Är du introssant lille vän? Ingen skräll med andra ord, att det förekommer ett visst mått av icke-lycka inom detta brokiga yrke. Men det finns ett annat perspektiv som är viktigt att lyfta. Det är ju inte på grund av jobbet som vi mår dåligt. Nä, vi mår dåligt långt innan vi sätter foten innanför en reklambyrådörr.  

LÄS MER: Resumés reporter träffar terapeuten som halva reklambranschen viskar........

© Resumé