Veckans snackis är den tidigare folkpartisten Birgitta Ohlssons politiska återkomst – och hennes föga överraskande partibyte till Centern. Det var ett slags högljudd kommentar till Simona Mohamssons kursskifte i regeringsfrågan och omfamning av Jimmie Åkesson: Nu har den sista gnuttan av den gamla tidens liberalism lämnat Liberalerna. Alla riktiga liberaler måste markera nu, lämna politiken eller byta parti. Det är demokratin som står på spel.

I Aktuellt fick Birgitta Ohlsson frågan om hur man då ska se på det faktum att Sverige – trots tre år med Tidöregeringen – rankas som tvåa i världen i det årliga demokratiindex som publicerades av Göteborgs universitet tidigare i veckan. Inte helt lätt att svara på men en sak, menade Ohlsson, var att SD inte entydigt hade ställt sig på först Joe Bidens och sedan Kamala Harris sida i det senaste amerikanska valet.

Viktigare ändå hävdade hon, var att se den större bilden: ”Titta på de auktoritära partierna i Europa. Det är när de kommer till makten som de kan börja sin agenda på riktigt.”

Ja, det är förstås riktigt – att man måste komma till makten innan man kan genomföra sin agenda.

Men om vi faktiskt tittar ut i Europa, vart ska vi titta? På Ungern, som på alla sätt och vis är väldigt olikt Sverige i fråga om politisk kultur? Är Ungern och Viktor Orbán vår kristallkula? Nej, sannolikt förstår vi mer om vi tittar på länder som liknar Sverige mer, historiskt, kulturellt och politiskt sett, våra grannländer till exempel:

I Finland satt det nationalistiska, invandrings- och EU-kritiska partiet Sannfinländarna i regering flera år under 10-talet, och nu igen sedan 2023. Finland betraktas ofta som ett föregångsland av oss i Sverige, ifråga om försvar, beredskap, utbildning och effektiv byråkrati. Landet återfinns på sjunde plats i V-dems index. Demokratin verkar inte vara ett dugg hotad.

I Norge medverkade högerpopulistiska Fremskrittspartiet i Erna Solbergs borgerliga regeringar mellan 2013 och 2020. Norge rankas i dag som nummer tre av demokratiforskarna vid Göteborgs universitet. Den norska demokratin tycktes klara sig fint genom de många åren av populistisk regeringsmedverkan.

I Danmark har nationalkonservativa Dansk folkeparti inte suttit i regering, men väl haft större och längre inflytande över borgerliga regeringar än i något annat nordiskt land. Ändå är det Danmark som intar förstaplatsen på demokratirankningen 2026, rättssäkert och med starka medborgerliga rättigheter. Det verkar som att medan hela det politiska landskapet har omformats i enlighet med Dansk folkepartis karta, så har den liberala demokratin förblivit intakt.

Problemet för dem som varnar för SD-samarbete genom att peka på resultatet när liknande partier har fått makt i Europa, är att resultatet inte är vad de påstår. Och skälet är en olycklig benägenhet att klumpa ihop samtliga nationalistiska, populistiska och nationalkonservativa partier och politiker med varandra och analysera dem som en enda kraft, i rörelse mot ett och samma mål, och med Trump som anförare.

Faktum är att Rysslands invasion av Ukraina 2022 har fungerat som en vattendelare bland Europas nationalistiska partier. Viktor Orbáns Fidesz och en del andra östeuropeiska högerradikala partier har ställt sig på Rysslands sida – till skillnad från polska Lag och rättvisa som alltid har sett makthavarna i Kreml som ett existentiellt hot.

Sedan 2022 har många av de västeuropeiska nationalpopulistiska partierna rört sig bort från sin tidigare beundran för Moskva. Italiens nationalkonservativa regering är mycket tydlig med att lojaliteten ligger hos Ukraina. Det snabbt växande Reform i Storbritannien har blivit betydligt mer Rysslandskritiska. Sverigedemokraterna övergav snabbt sitt historiska Nato-motstånd och står numera bakom det militära stödet till Ukraina.

Men detta är det andra felet många av den liberala demokratins självutnämnda vakthundar gör: de antar att populistiska partier inte kan förändras, att de inte kan göra vägval som påverkar deras ideologi och politik i en delvis ny riktning.

Alla andra partier antas kunna förändras, svika, söka sig nya vänner, skaffa sig nya väljare, och anamma tidigare oprövade idéer – man minns särskilt hur landsbygdskonservativa Centerpartiet blev ett nyliberalt, megaprogressivt storstadsparti – medan högernationalismen antas vara som en oföränderlig essens, lika fast som en människas DNA. Verkligheten säger oss återigen något annat.

Birgitta Ohlsson uppger att hon inte gillar Tidöpartiernas klimatpolitik, deras straffskärpningar, deras nedskärningar av biståndet eller deras invandringspolitik. Fullt legitima åsikter, förstås, och det står henne fritt att välja precis vilket parti hon vill, att rösta på, att tillhöra och att kandidera för. En rödgrön regering kommer säkert återinföra reduktionsplikten, höja skatten på drivmedel och återställa biståndsbudgeten.

Men Magdalena Andersson kommer inte att lätta nämnvärt på straffen och försäkrar ideligen att hon tänker föra en mycket stram invandringspolitik, snarlik den som Tidöpartierna infört. Socialdemokraterna har av tradition en striktare arbetskraftsinvandring än de borgerliga partierna, så även där kommer Ohlsson arbeta i motvind.

Dessutom ska den forna liberalpartisten förhålla sig till budgetförhandlingar och eventuellt regeringssamarbete med ett parti där den ena företrädaren efter den andra har beslagits med öppen antisemitism och terrorromantik sedan massakern den 7 oktober 2023, och många nu uppvisar besynnerligt varma känslor för mullorna i Teheran.

Att besvikna vänsterliberaler går åt vänster hellre än ingår i en högerregering handlar egentligen inte om demokratin utan mer om att de i grunden har ett vänsterperspektiv på statens uppgifter.

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Ledare

Adam Cwejman: Utan bränsle ingen mat på bordet vid krig

Håkan Boström: Värna de idédrivna skolorna

Per-Ola Olsson: Polisens superradar ett lagbrott som inte borde belönas

Håkan Boström: Hur liberalt ett parti är bör bedömas på dess resultat

© Göteborgs-Posten