När femåringen är på gott humör bläddrar han fram till denna vemodigt klingande visa av Alice Tegnér, för han vet att det är min favorit i hela sångboken:

Lilla Lasse går och gråter

borta är hans fiskarebåt.

Gråt inte Lasse lilla

båter ligger i vassen stilla,

full med gäddor och braxen.

Så sjunger vi några sånger till, kanske Ute blåser sommarvind, Sov du lilla videung och Goddag min fru, och sedan säger vi godnatt. Andra kvällar plockar vi fram sångboken med Lennart Hellsing-visor (försedd med en liten speldosa och tillhörande ackompanjemang) och skrattar åt Bulleribock och hans svinaflock, hertigen av Pisa och åt faster Ester som älskar fester, innan vi avslutar med vaggvisan för en grön banan. Sångerna är en minst lika viktig del av kvällsritualen som godnattsagan.

Jag sjunger för att barnen ska lära sig att sjunga, för att de ska lära sig sångtexter, för att sången bär kulturarvet på ett sätt som inga andra uttryckssätt förmår göra. Ärligt talat: Hur många dikter kan du utantill? Om du är som jag kan du inte många alls, och ännu färre prosatexter. Man minns en inledningsrad här och en där: ”Äntligen stod prästen i predikstolen...” och ”Han kom som ett yrväder...” – men några längre stycken kan i alla fall inte jag.

Melodier och sångtexter däremot, de sätter sig i hjärnan som spritpenna på whiteboard. Jag minns fortfarande orden i sångerna vi sjöng på lågstadiet, alla verserna om trollkarlen från India land, att lamm smakar som kofta vet jag från Hasse Alfredssons Blommig falukorv, och alltsedan andra klass har jag älskat sången om vårens första lärka av Topelius, med melodi av ingen mindre än Schubert.

Jag nynnar ibland på siffersången ”1, 2,........

© Göteborgs-Posten