För många står maten i centrum av julfirandet. Gamla familjerecept samsas med oväntade uppstickare och tillsammans flankerar de julskinkan, köttbullarna och senapssillen, dessa nationalklenoder. På dryckesbordet trängs de ädla dropparna med årets julöl och barnens must.

Ju äldre jag bli, desto mer ser jag fram emot att än en gång få ta för mig av svärmors välsmakande, vackert uppdukade julbord. Det hembakade vörtbrödet och de familjespecifika läckerheterna gör mig nostalgisk och förväntansfull på samma gång.

När jag så mätt lutar mig tillbaka, kanske lite väl mätt, och tittar bort mot buffén, slås jag av att julbordet är den ultimata, kongeniala metaforen för den moderna människan och hennes förhållande till traditioner. Det mesta känner man igen och gillar, nya recept gör det aningen dävna krispigt och fräscht.

Allt är frivilligt. Ingen kontrollerar vad du tar, ingen kontrollerar om du äter upp, ingen räknar om du tar en, två eller rentav tre gånger. Kanske tar du sillen först, med snaps, som en förrätt.

Traditioner utmärks av att de är frivilliga, föränderliga och utbytbara. Det är ett aktivt val att upprätthålla dem och ingen klandras som väljer att stå över.

Midsommarstången och jordgubbstårtan, halloweenpumporna och gravljusen, luciatåget och påskäggsjakten har inte direkt någon existentiell betydelse och det........

© Göteborgs-Posten