Vårsolen är stark och underbar, äntligen. Det spirar och gror överallt. Snart, snart slår löven ut, först på sälg och björk och lönn, senare på alm och lind och bok och slutligen också på det allra vackraste trädet: eken. Hela denna underbara tid ligger precis framför oss, när knoppar brister, när körsbärsblomningen skapar sagostämning i städerna och magnoliaträden väller ut sin blommande prakt i parker och trädgårdar.

Men solen avslöjar också allt det fula. Skräpet, gruset, hundskiten, smutsiga fönster, den spruckna platsfärgen på husfasaderna. Och när den lyser in genom badrumsfönstret där jag står vid spegeln upptäcker jag hur djupa rynkorna faktiskt blivit, och hur det blänker av allt nytillkommet silver i håret. Ett år äldre sedan förra våren. Det är som att jag kan känna tyngden av det där året.

Forskning har visat att åldrandet sker i etapper och däremellan bromsar upp. En sådan nerförsbacke på livets väg uppträder i 45-årsåldern. Nästa runt 60-årsdagen. För kvinnor är åldrandet mitt i livet dessutom präglat av att fertiliteten minskar och sedan upphör helt, vilket också påverkar nästan allt annat i kroppen. Även män åldras i faser, men förfallet är ändå lite mer kontinuerligt och inte lika kopplat till reproduktion och hormonell förändring som hos kvinnor.

Mäns attraktionsförmåga är heller inte lika beroende av ålder, som den generellt sett är för kvinnor. Men alla ska vi dö, och vi lider naturligt nog av kollektiv dödsångest. Eftersom vi i vår lilla del av världen har kommit att förvänta oss att få leva tills vi blir gamla och dö av hög ålder, är åldrandet vår största fiende – inte olyckor, krig och ond bråd död. Inte än, inte precis här och nu.

Och nog för att kvinnor alltid har sörjt förlorad skönhet och försökt bibehålla och återskapa utseendet från ungdomen,........

© Göteborgs-Posten