Vi går på samma jord, vi ser samma hav, vi ser samma sol gå ner över samma horisont. Ibland går vi till och med på samma gator. Vi träder in under samma kyrkovalv, vi begraver våra döda ovanpå deras döda. Och ändå vet vi så lite om dem, de som levt här före oss. Vi har så svårt att föreställa oss vad det var för slags liv som levdes här en gång, på samma platser där vi nu lever våra liv. Men ibland får man hjälp att glänta på dörren och titta in i en annan tid.

”Livet enligt 1600-talet” (Natur och kultur, 2026) av historikern Karin Sennefelt är en sådan dörrspringa. Genom rättegångsprotokoll, prästers predikningar, kungörelser och anteckningar, genom bördsbrev, dagböcker och korrespondens – utöver de tryckta källorna – tecknas en levande bild av de ramar som omgav människorna som levde i Sverige på 1600-talet och in på 1700-talet, bortom enväldets slut. Sennefelt har gjort sig stor möda att skildra tillvaron med den tidens blick och perspektiv.

Innan det moderna och sedermera individualistiska tänkesättet slog igenom var hierarkier och sammanhang något självklart gott – framför allt var det just självklart. Att leva ett meningsfullt liv var för 1600-talsmänniskan att fylla sin givna plats i samhället. Det var inte tillåtet att hursomhelst inta en annan plats, särskilt inte att låtsas tillhöra ett förnämare segment. Helt rigid var dock inte samhällsordningen.

En landsortspojke kunde ta sig till staden och tack vare intyg och vitsord från hemorten få möjlighet att bli lärling. Genom giftermål kunde man flytta lite upp eller lite ner i ställning. Att bli bofast innebar ett väsentligt hack uppåt om man tidigare flyttat omkring mycket.

En verklig klassresa gjorde Jesper Swedberg, vars far var bergsman och tack vare viss förmögenhet kunde skicka sin son till Uppsala så att han blev prästvigd. Så småningom utsågs Jesper Swedberg till hovpredikant och teologiprofessor och slutligen biskop, varvid släkten adlades och namnet omvandlades till Swedenborg.

Men utgångspunkten, normen, var ändå att fylla den givna........

© Göteborgs-Posten