Visst är det lätt att göra sig lustig när en företrädare för en aristokratisk institution – Svenska Akademiens husfilosof Åsa Wikforss – bekymrar sig över den demokratiska andan hos halva väljarkåren i DN Kultur (23/3). Enligt henne är det en fråga om fakta.

Eftersom en knapp majoritet av högern inte ser tillräckligt allvarligt på Trumps urspårade USA finns det skäl att oroa sig över Sverige.

Det är också lätt att invända i sak, som att vårt land fortfarande är det näst mest demokratiska i världen enligt undersökningen hon hänvisar till, eller ännu bättre – att demokrati är en fråga om tolkning snarare än statistisk analys.

Men problemet är att många faktiskt tänker så: den andra sidan är ute efter att krossa det som i decennier gjort Sverige rikt och fritt, ett land där även de största problemen enkelt kan lösas med små justeringar i marginalen.

Alla är arga, ständigt redo att med näbbar och klor angripa sina fiender över minsta lilla småsak på ledarsidor och sociala medier.

Alla är arga, ständigt redo att med näbbar och klor angripa sina fiender över minsta lilla småsak på ledarsidor och sociala medier.

2022 gick Socialdemokraterna till val på den skräcken, även om det gick som det gick. Och fortfarande försöker regeringens partners avslöja Vänsterpartiet för kommunism, idag en nischideologi för anonyma ironiker på internet.

Höger eller vänster, det enda som räknas här är skillnaden mellan vän och fiende. Mitt gamla parti – Folkpartiet – beslutade om det för någon vecka sen.

Detta ligger i tidsandan. Alla är arga, ständigt redo att med näbbar och klor angripa sina fiender över minsta lilla småsak på ledarsidor och sociala medier.

Medieapparaten kring Ebba Busch är kanske det främsta exemplet: först ett spetsigt utspel, sedan hårda motreaktioner i andra kanaler. Stämningen smittar av sig på samhället i övrigt, som ett permanent kulturkrig där kampen i sig är viktigare än frågorna som drivs.

Men samtidigt: valdeltagandet sjunker, partianslutningen ligger stadigt lågt och civilsamhällets organisationer går på knäna. Politiker misslyckas med att mobilisera större väljargrupper och spontana folkrörelser får litet fotfäste inom partierna.

Som om känslorna mest handlade om fluff.

Ett sådant tillstånd – allt är politiskt men inget på allvar – kallar Anton Jäger för hyperpolitik. I sin nya ”Hyperpolitics: Extreme Politicization without Political Consequences” (Verso books) försöker den belgiske idéhistorikern demonstrera att denna pendelrörelse mellan ilska och apati inte bara dök upp ur tomma intet, via magi.

Det är en snabb läsning, knappt 100 sidor som täcker mer än ett halvsekel, men känns ändå som ett glas kallt vatten efter de mer hysteriska varningarna i svensk press.

Ett sådant tillstånd – allt är politiskt men inget på allvar – kallar Anton Jäger för hyperpolitik

Ett sådant tillstånd – allt är politiskt men inget på allvar – kallar Anton Jäger för hyperpolitik

Enligt Jäger började inte demokratin backa med Trump och högerpopulismen; snarare har den naggats i kanten sedan mitten på 1900-talet. I princip kan analysen också tillämpas på vårt land. Först slog oljekrisen 1973 sönder drömmen i väst om evigt ökande levnadsstandard, sedan cementerade strukturreformerna som följde – nedskärningar, avindustrialisering, antifackliga lagar – politiken som ett medel för att hantera kriser i stället för att bygga upp länder.

Och så anlände den postpolitiska perioden. Genom billiga varor från frihandel och teknisk utveckling gick det genom 80- och 90-talen att upprätthålla en känsla av ständiga framsteg, även om många jobb försvann och mindre städer blev allt glesare.

Sedan kom finanskrisen och smarta telefoner, tätt inpå varandra. Då visade sig de gamla strukturerna – partier, fack och civilsamhälle – alltför svaga för att hantera konsekvenserna. I stället skedde utloppen via sociala medier och valbås, som arga inlägg mot en föreställd elit (eller invandrare) och röster på partier som sa sig utmanade dessa, därav antipolitik.

Nu, nästan tjugo år efter finanskrisen, ser samhället annorlunda ut igen. Partier som skulle hota demokratin har omvärderats som regeringsdugliga eller assimilerats av etablerade partier. Samtidigt är det fler än bara globaliseringens förlorare som har anledning att sura. Energipriser och räntehöjningar har skadeskjutit även medelklassen – grunden till en liberal demokrati – medan investeringarna och skattesänkningarna som gjorde Allians-åren till en köpfest avtagit.

Han ställer en precis diagnos på samhället utan att uppfinna en grupp som hotar det utifrån

Han ställer en precis diagnos på samhället utan att uppfinna en grupp som hotar det utifrån

Känslan är att resurserna har tagit slut. Det är inte sant – de investeras i tech och försvar – men det spelar mindre roll. Utan starka partier, civilsamhällesorganisation, kyrkor och fackförbund finns det få medel för att påverka samhällets kurs.

Konsekvensen: ibland politisk depression, ibland betydelselösa bråk på internet. Man twittrar i ensamhet.

Vad Jäger gör så elegant är att han ställer en precis diagnos på samhället utan att uppfinna en grupp som hotar det utifrån, vare sig flyktingströmmar eller högerpopulister, och sätter ord på det många redan anat.

En demokrati utan deltagande kommer att misskötas, en misskött demokrati bereder vägen för sitt eget förfall. Det är den hyperpolitiska verkligheten i dag.

Andra profetior? Vi kan kalla dem populism.

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Kommentar

Kristina Hultegård: Om jag trott på deras anklagelser om styckmordet så hade jag lämnat landet

Per Magnus Johansson: Utan ansträngning är Europa förlorat

Joanna Górecka: De kristna glutenallergikernas bittra tårar

Dante Löfmarck: Därför är poeterna i dansk alternativhöger så bittra

© Göteborgs-Posten