Jag satt i Stockholmstågets restaurangvagn och åt en fläskkotlett med stekt potatis, öl och bröd och smör. Utanför flög Sveriges land förbi.

Efter en stund behövde jag ringa ett telefonsamtal.

Så långt hunnen i berättelsen, kära läsare, har alla begripit att det där med telefonen blir en komplicerad historia, med växelmynt som ska petas in i en telefonautomat med grönt plåtskal.

För det är alldeles uppenbart att denna berättelse utspelar sig i en tid då det inte fanns några mobiltelefoner. Ty det är åtminstone trettio år sedan fläskkotlett med stekt potatis, öl och bröd och smör serverades i SJ:s restaurangvagnar.

Det intressanta är inte att Stockholmstågets bistrovagn i dag erbjuder ledsamma smörgåsar.

Det intressanta är att det är fullständigt självklart för varje tänkande människa att det var möjligt att en kock stod på tåget och dängde fläskkotletter i stekpannan för trettio år sedan, och att det är lika självklart att det är omöjligt idag.

Den som blygt frågar hur det kan vara fullständigt möjligt med en kock på tåget år 1995 och fullständigt omöjligt med en kock på tåget år 2026 betraktas i själva verket som en sentimental galning, fullständigt berövad all förankring i verkligheten.

Människan är en finkalibrerad figur. Vi är helt på det klara med att vissa fenomen (kotlett på tåg) genom självklara naturlagar är självklart sämre i dag än förr. Och vi är helt på det klara med att andra fenomen (mobiltelefoner, datorer, tv-apparater, röntgenanläggningar) är betydligt bättre.

Det är så........

© Göteborgs-Posten