En gång i veckan kliver jag med tunga steg in på en idrottsanläggning någonstans i Göteborg. Det är för att i någon mån göra dessa steg mindre tunga som jag besöker anläggningen. På väg till omklädningsrummet passerar jag ett litet kabinett. Kanske är ytan två gånger två meter. Vid ena vägen står hyllor med fack för ytterskor. Man förväntas kliva in i omklädningsrummet i strumplästen. I detta omklädningsrum spankulerar sedan gubbar med handduk om livet. Golvet är alltså alltid blött och och alla som från skokabinettet kliver in i omklädningsrummet får därmed blötlagda fötter. Följaktligen har ingen i Göteborg på många decennier spelat tennis torrskodd. Men det är annan historia.

Det här handlar om Visslaren.

Ty ofta råkar jag anlända till det lilla skokabinettet samtidigt med en man som är helt okänd för mig. Vi talar inte med varandra. Men han visslar. Ibland är jag kort nos före honom in i skorummet. När denna främmande göteborgare observerar mig börjar han omedelbart vissla, liksom tankspritt. Det är en demonstrativt obekymrad vissling. Det låter som en mycket berömd melodi som man inte känner igen.

Det........

© Göteborgs-Posten