I 161 dagar låg världens centrum i Göteborg. Det började den 8 maj år 1923 och slutade den 15 oktober. Om Jubileumsutställningen sommaren 1923 har det skrivits spaltmil av journalister och forskare. Men kanske är det typiskt att en skönlitterär författare – Marie Hermanson – är den som nog har kommit stämningarna närmast i sin roman ”Den stora utställningen”. Hermanson fångar både dofterna och den högstämda och uppjagade stämningen. Det är trängsel och regn och konflikter mellan konstaplar och strejbrytare och äggtoddy och kalla smörgåsar och champagne.

»Tänk att detta är Göteborg!« Med en lycklig suck stack Vendela sin arm under Ellens och de flöt in i människofloden på Avenyn. Framför dem reste sig det nyuppförda Konstmuseet, mäktigt och kontinentalt med sina höga, smala valvbågar. Det storstadsmässiga intrycket förtogs en smula av den gödselstank som vilade över området. I anslutning till utställningen pågick en jättelik boskapsuppvisning på Heden och hundratals kor, grisar, får och hästar spred sina lantliga dofter och ljud omkring sig. Invånarna i Lorensbergs fashionabla kvarter klagade över att de fick nattsömnen störd av råmanden och att odören hindrade dem från att öppna fönstren.

En av dem som kan antas ha fått nattsömnen störd var stadsfullmäktiges ordförande Axel Carlander på Lyckans Väg 4. Han var 53 år gammal denna göteborgska jubileumssommar, och hans villa på Lyckans Väg var ett fashionabelt nybygge. Kanske är det därför arkitekturen är så stram. Det är en byggnad som gör ett anrikt och liksom plikttroget intryck, precis som Axel Carlander. Det skulle inte märkas att den var byggd med nya pengar.

Axel Carlander och hans hustru Hedvig hade denna sommar på sin lott – utöver några hundra andra programpunkter – att vara värdpar för tre prinsessor och en hertiginna.

Ibland när jag vandrar på de stilla gatorna i Lorensbergs villastad drygt hundra år senare funderar jag på om Axel Carlander hade anlag för stress. På vissa foton anas en oro i hans blick, en lätt ängslan intill den trygga mustaschen.

Han har min fulla sympati. Han var trots allt initiativtagare och därmed ansvarig för det största spektaklet i Göteborgs historia. Och det vore förstås bra om inte prinsessorna väcktes av gödseldoften.

Än i dag lämnar Jubileumsutställningen outplånliga spår i Göteborg: Götaplatsen, Slottsskogsvallen, Liseberg. Vi nutidsgöteborgare präglas fortfarande av de 161 dagarna. De förberedelser som tog fart i första världskrigets skugga tecknar ett porträtt av ett Göteborg som med nytt självförtroende antog rollen som storstad.

Göteborgs utveckling är skönjbar i planeringen. Det som inledningsvis tett sig som en bitvis näpen bygdeutställning med ölstånkor och modeller av fullriggare fick efter hand alltmer drag av industriexportutställning. Göteborg symboliserades inte längre av fornstora dagar utan av framtiden. Götaverken och SKF var viktigare än skådespelare i historiska kostymer.

Jubileumsutställningens planering var inte konfliktfri. Delar av arbetarrörelsen protesterade. Om inte socialdemokraten Herman Lindholm hade föreslagit en nöjespark – det blivande Liseberg – är det nog osäkert om det någonsin hade blivit en utställning.

För denna enorma utställning behövdes en perfekt värd. Det förslog inte med en representant för den gamla snusiga sjöfartsstaden eller den nya skäggiga metallarbetarstaden i socialdemokratins århundrade.

Nej, som galjonsfigur behövde göteborgare någon som kunde förkroppsliga det gamla och det nya. Någon som bar pengar och elegans med lätthet. Någon som kunde konversera ledigt på de språk som stämningen krävde och som kunde bära upp en kostym och en välansad mustasch.

Kort sagt: Axel Carlander på Lyckans Väg.

Han var son till textilindustrikungen Christopher Carlander. Axel Carlander var andra generationens entreprenör i det Carlanderska handelshus som under 1800-talet tillsammans med familjen Johansson-Mark förvandlades från handlare till textilindustrialister. Via Gamlestadens fabriker och SKF samlades makt och rikedomar hos familjen Carlander. Ingenting av vikt inträffade i Göteborg på 1910-talet utan att Axel Carlander var inblandad.

Ingen göteborgare har bättre än Axel Carlander förkroppsligat Göteborgs storhetstid.

År 1924 utgavs Jubileumsutställningens officiella dokumentation, sammanställd av bankdirektören Karl Westin. Det är en torr bok. På 406 sidor rymmer den exakt all information om sommaren 1923 som ingen har efterfrågat. Det är referat av luncher och skåltal och generalrepetitioner och eviga listor över kommittémedlemmar. Honoratiores kliver upp och ner ur........

© Göteborgs-Posten