Vardagens sammanlänkade olägenheter förde mig till Eriksbergskranen. Jag hade sedan ärende till Lindholmen och bestämde mig för att inte ta bussen. Istället gick jag strandpromenaden, på träbryggorna, på de små broarna över hamnskårorna.

Det var häromdagen, en av de första vårdagarna, med hullingar i vindbyarna.

Jag ertappade mig med att tänka att jag för varje år tycker allt bättre om de här kvarteren.

Jag är annars principiell motståndare mot alla stadsmiljöer som har byggts för att se trivsamma ut.

Jag har tyckt att det har funnits något vekt och inställsamt och mellanmjölksaktigt i denna ockragula vandringsled längs älven, under balkonger och längs tonade rutor där det i bottenvåningarna finns kontor som har exakt likadana gula kuddar och förgyllda lampor och bonsaiträd och sovande foxterriers. Jag har aldrig vetat om jag har tittat in i en salong för nagelskulptur, ett surdegsbageri eller ett skeppsmäkleri.

Norra Älvstranden har känts en smula som en sån där förbindlig ung man som nalkas på torgen i fastlandsgöteborg och frågar om man man vet vägen till Domkyrkan och sedan steglöst övergår till att försöka sälja ett tjuvlarm eller ett delägarskap i en hundgård på Korfu.

Men nu gick jag alltså från Eriksberg förbi........

© Göteborgs-Posten