Tidiga mornar har alltid varit ett problem, under hela mitt liv har starten varit svår. Länge tänkte jag att det är så det är att vara människa, men med åren har jag förstått att morgonen inte ger alla mörka tankar.

Hur som helst har ett av mina botemedel mot ångest alltid varit musik, en bra låt kan ta mig upp ur sängen. Rätt melodi är mitt SSRI. Men är du mamma och har barn som också måste komma upp och iväg i tid fungerar det inte att du bara kör på din melodi. Du måste anpassa dig, du måste växa som människa och du kan inte bara fokusera på dig själv. Din medicin.

Tyvärr tillhör jag kategorin som inte lyssnat på radio eller topplistemusik sedan början av 90-talet. I min skivsamling har mest bestått av gamla vinyler med inte helt sällan döda musiker.

Maja Söderströms ”Lat” från 2024 är faktiskt svinbra.

Maja Söderströms ”Lat” från 2024 är faktiskt svinbra.

Jag har alltid älskat det gamla, och jag har drömt om att resa tillbaka till klassiska musikår som 1977 och 1985. När det har varit dags att lista årets bästa album har jag fått tänka både en och två gånger för att se om det är något jag hört alls. Något nytt.

Så var det, fram tills för typ fem år sedan då jag insåg att jag inte kunde hålla på så längre. Jag var helt enkelt tvungen att sluta vara en gubbe.

I början var det svårt, motvilligt valde jag bort The Byrds och Roger McGuinns stämma till frukost för att i stället sätta på något som barnen ville lyssna på. Vi har gått igenom många genres, först var det mycket Jujja och Tomas Wieslander. Sedan kom Melodifestivalens olika hits, Dolly Style och typ några låtar som framförts under Hello Mello.

Ja, Maja Söderströms ”Lat” från 2024 är faktiskt svinbra. Lyssna på texten och du kommer känna med Maja direkt.

Med tiden gick det lättare att välja bort mina melodier till förmån för deras önskemål. Och en dag insåg jag att vi faktiskt valde våra låtar till frukost. Sånt de ville höra som jag också börjat tycka om.

Jag tror bestämt att mina barns musiksmak har gjort mig till en bättre människa. Varför? Jo, för jag har öppnat upp och lyssnat. Jag har vågat ta till mig och insett att en bra låt faktiskt kan vara gjord under 2000-talet. Genren pop är fortfarande relevant och intressant.

Jag vet att jag aldrig hade gett henne en chans om det inte vore för dem

Jag vet att jag aldrig hade gett henne en chans om det inte vore för dem

Så jag erkänner stolt för dig, bästa läsare, att jag i dag har Taylor Swifts senaste platta ”The Life of a Showgirl” på orange vinyl i min skivsamling. Jag har också lärt mig massor om Olivia Rodrigo och jag tycker att ”Good 4 u” är en hit.

Min senaste favoritartist är faktiskt Billie Eilish. ”Birds of a feather” går varm i mina lurar även efter att jag vinkat adjö till mina barn på skola och förskola. Jag älskar den svävande melodin i kombination av hennes vemodiga stämma. Och jag vet att jag aldrig hade gett henne en chans om det inte vore för dem, mina barn. Utan dem hade jag antagligen fortsatt att sura och muttra att allt var bättre förr.

”Musiken som görs i dag är inte för mig”, så hade jag antagligen sagt.

Men nu vet jag, jag hade fel. Musiken är fortfarande för mig. Jag var inte en gubbe trots allt, jag var en mamma. Det är jag glad över.

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Kommentar

Kristina Hultegård: Därför var Hitleräpplena en lyckad aktion

Hynek Pallas: AI-bilderna öppnar dörren för Förintelseförnekare

Alex Voronov: Katten Kot ger värme vid ukrainska fronten

Signe Krantz: Måste jag ha id-kort för att gå på toa, Ebba Busch?

© Göteborgs-Posten