Det är vår och det arbetas i våra kvarter. Gatuarbetas. Halva Majorna grävs upp. Det hackas asfalt, grävs grus och staplas sten från sjutiden och fram till fyrasnåret. Gropar uppstår raskt och försvinner lika fort. Mystiska, gula rör läggs ner i marken, rör som ska transportera eller skydda något. Nya skyltar, stående i cementblock likt dödsdömda maffiaoffer på väg till en öde kaj, med ajabaja-ord om gatuparkeringen, reses. Bilar som inte fattar får gula böter.

Små, jag vill inte säga ”nätta” för det är fel ord – men ”något taniga”, grävmaskiner larvar omkring på gatorna. Män och kvinnor i gulgrönt, ibland orange och med vita hjälmar, pratar, gestikulerar och svärmar kring maskiner, grushögar och följebilar. De vet vad de gör. De vet vad allt detta ska leda till. Vad det ska bli. Det vet inte vi som bor här. Grävskopefolkets dagliga värv är både magi och ett störande moment i vår vardag. Men så får det vara; vi biter ihop och tänker ”det blir bra när det bli klart”. Vad ”det” nu är.

När jag tillfälligt lämnar staden för landet, över den långa helg vi kallar påsk, är gatan buckligt trasig och slirigt smal, fylld med blåröda kryss, blinkande bökighet och hasande väntan. När jag återvänder efter en milt sagt stormig helg – en helg där en herre vid namn Dave har visat vem som bestämmer – ja, då ser gatan annorlunda ut på nytt.

Stormen har........

© Göteborgs-Posten