Det finns en företeelse som jag återupplever i centrala Göteborg med sådan regelbundenhet att man nästan skulle kunna ställa klockan efter den. Ett vardagens mysterium, så stillsamt att det lätt passerar obemärkt, men samtidigt så märkligt att det får mig att fundera på om gränserna mellan olika verkligheter ibland blir en aning tunnare. Som om en liten spricka öppnas i det välbekanta och släpper in något svårförklarligt.

Jag brukar allt som oftast promenera genom kvarteren inom vallgraven i Göteborg strax före klockan tio på morgnarna. Detta beror på mitt andra jobb, det som inte är relaterat till att skriva kåserier för Göteborgs Posten. Till vardags är jag är med och sammanställer nyheter för en annan publikation, nyheter som skickas ut strax efter nio. Detta gör jag oftast hemifrån och därefter tar jag mig in till kontoret i centrum.

Det är då inte ovanligt att jag går av spårvagnen i Brunnsparken och går sista biten via Fredsgatan. Vid det här laget brukar klockan vara några minuter i tio. Butikerna öppnar oftast runt tio.

Utanför entréerna står redan människor och väntar. Det kan vara en människa eller två. Ibland fem. Ibland tio.

De står där med händerna djupt nedstuckna i fickorna, blickarna fästa vid mobilskärmar eller vilande någonstans bortom gatans rörelse. Någon håller en pappmugg med kaffe som fortfarande avger små moln av ånga i morgonluften. En annan håller en energidryck som om den vore en livboj. De är unga och gamla, långa och korta, smala och breda. De bär olika kläder, olika uttryck, olika livshistorier. Faktum är att de tillsammans ser ut som en omsorgsfullt komponerad reklambild, vars budskap är att alla är välkomna. ”United colours of…” vad det nu var för varumärke.

Jag brukar lyssna lite extra när jag går förbi, för att se om jag kan höra någon slags övernaturlig locksång som fångat in dessa........

© Göteborgs-Posten