Det första jag tänkte när jag läste att Harry Potter-filmerna skulle få en nyversion i tv-serieform var: redan? Då vet man att man är gammal, den första filmen kom för över tjugo år sedan.

I veckan tillkännagavs att serien – som kommer att visas på HBO – funnit sin Hagrid. Det blir den brittiske komikern Nick Frost som axlar rollen som den store vänlige jätten. Och på sociala medier småtjafsades det som vanligt mellan av allt att döma vuxna människor om det är en lyckad casting eller ej.

Det har förvisso alltid funnits något besvärande med fullvuxna, hängivna fans av Harry Potter. Vad är det som motiverar en medelålders person att stanna kvar bland minderåriga trollkarlar på internat, i stället för att ge sig ut i den komplexa och sammansatta vuxenlitteraturen? Vad får man ut av att JK Rowlings binära världsbild, när det mesta – ja, verkligen det mesta – bortom den är så mycket intressantare?

Den sortens frågor kan möjligen te sig snorkiga i en kultur som utmärker sig för sina ständiga rysningar över rynkor och ”vuxenpoäng”. Inte minst eftersom populärkulturen även i stort tycks ha gått i barndom de senaste decennierna. Harry Potter-rebooten är bara det senaste exemplet på denna kulturella längtan efter snuttefilten, de återkommande vallfärderna till det tydligt igenkännbara och........

© Göteborgs-Posten