I veckan hade jag turen att hamna mitt i tre sjukdomsfall. Tur för mig, alltså, inte för de som drabbades. Under en av de sista föreställningarna av ”Peter Grimes” på Göteborgsoperan fick tre vikarier hoppa in i de bärande rollerna.

Tenoren Brenden Gunnell, barytonen Martin Andersson och sopranen Julia Sporsén hade förvisso inga problem att vagga in publiken i en illusion. Ändå blev föreställningen något av en uppvisning i den tyske teatermannen Bertolt Brechts teori om distanseringseffekten: att bryta illusionen i syfte att tydliggöra styckets samhälleliga konflikter.

För när sången framförs av civilt klädda solister vid ett notställ på sidoscenen, samtidigt som en figurant markerar rollfigurens rörelser på scenen, uppstår ett intressant glapp i berättandet. Föreställningen domineras inte längre av det fokus som en bärande roll brukar medföra. I stället får stycket en annan sorts konturer – man börjar intressera sig för föreställningens själva världsbygge, detaljerna och småsakerna.

Och världen i ”Peter Grimes” är inget man skämtar bort.

Ändå satt jag mest och tänkte på de uppmärksammade turerna nyligen kring en folkkär svensk artist och hans skilsmässa

Här ställs en allmänt tvär och rälig fiskargubbe, Grimes, till svars för en skeppargosses död. Förvisso frias han........

© Göteborgs-Posten