En av landets mest folkkära scenpersonligheter lackar ur på svensk teater.

Teatern håller på att stelna i sin form, menar artisten. Den är förutsägbar och trist. Och framför allt: den struntar i sin publik. Pjäserna skulle lika gärna kunna spelas för igendragen ridå.

Nej, det här handlar inte om Jonas Gardells omdiskuterade text i Expressen härom veckan. Utan om skådespelaren Lars Ekborg som hösten 1962 fick nog av alla sega föreställningar på landets teatrar.

Bättre kan vi, hävdade Ekborg. Om teatern ska vara relevant måste den också bjuda på en upplevelse, rentav våga vara underhållande.

Tungviktarna kastade sig genast in i diskussionen. Dramatenchefen Karl Ragnar Gierow var en av dem, liksom revymakaren Kar de Mumma och Stockholms stadsteaters Lars-Levi Laestadius. Av den märgfulla formuleringsviljan och de tydliga positioneringarna att döma hade de alla roligt.

Som när kritikern Ernst Ahlgren gick upp i atomer över Ekborgs förslag om att svensk talteater borde ta efter nummerrevyns lätthet: ”Luftsnack, prat i vädret, överflödigt att bemöta. Man skjuter inte knott med kanoner. /.../ Om svensk teater är tråkig, vilket återstår att bevisa, så är svensk revykonst menlös intill vanvett, vilket bevisas av att den har publiken med sig, aldrig mot sig. /.../ Revyn är till sin natur kysk, ja pryd, dess musa i jämförelse med den skamlösa Thalia närmast en sedlighetsnucka.”

Det intressanta med den här sortens debatter är hur........

© Göteborgs-Posten