”Le Pen”. Det räckte länge så. För västeuropeiska tonåringar i slutet av 1980-talet var den franske ytterhögerpolitikern Jean-Marie Le Pens efternamn sinnebild för den politiska rasismen. De flesta kunde varken förnamnet på mannen som ledde Nationell samling eller peka ut honom på bild.

Det behövdes inte. Om skinnskallarna var rasismens ansikte, så var ”Le Pen” för oss det politiska hot som fanns på horisonten. Det handlade inte om någon djuplodande kunskap om fransk inrikespolitik och historia.

Att Le Pen insisterade på att andra världskrigets franska nazikollaboranter skulle rehabiliteras visste vi väldigt lite om. Vi hade bara ett vagt hum om hur framgångsrikt det parti som Le Pen hade startat 1972 – som då hette Front National – utnyttjade 1970-talets ekonomiska kris för att attrahera väljare genom att kritisera invandring.

Det politiska receptet gick ut på att klä rasismen i kulturell skrud och rikta den mot muslimer.

Vad vi såg var hur de som började klä av sig bomberjackor och låta håret växa ut omfamnade ett tankesätt som utgick därifrån – i Frankrike fick det till och med begreppet ”lepeniseringen av tanken”.

Det politiska receptet gick ut på att klä rasismen i kulturell skrud och rikta den mot muslimer.

Det är lika fascinerande hur dålig Jean-Marie Le Pen själv var på att........

© Göteborgs-Posten