Klimatuppvärmningen till följd av fossila bränslen tillhör en av mänsklighetens stora utmaningar. Men tjänar arbetet mot klimathotet på att beskrivas som en fråga om mänsklighetens undergång? Den inflytelserika samhällspoddaren Ola Söderholm har i ett par avsnitt av sin podcast Stormens Utveckling vänt sig emot det senare.

Han påtalar att FN:s klimatpanel IPCC faktiskt har skrivit ned prognoserna för vad som kommer ske med jordens klimat om vi inte vidtar ytterligare åtgärder, men att detta inte får något genomslag i debatten.

För cirka 15 år sedan var det en vedertagen offentlig sanning att temperaturen på jorden skulle stiga med 4-5 grader över förindustriell normaltemperatur vid det så kallade ”business as usual”-scenariot – det vill säga om inga ytterligare åtgärder sattes in. Egentligen var det ett värsta-scenario som forskarna bakom studien inte bedömde som särskilt sannolikt då heller, men det var ett möjligt scenario och det skulle innebära en katastrof för stora delar av världens befolkning.

I dag anses det emellertid helt osannolikt med en så hög temperaturökning. Mycket har nämligen hänt på bara några år. Solenergi, eldrivna fordon och batterier har utvecklats i rekordfart och blivit så billiga att de konkurrerar ut fossilbränslen på marknadsmässiga villkor. Inte minst Kinas storsatsning på förnybar energi – som i hög grad motiveras av en ambition att bli strategiskt oberoende av oljeimport – har varit drivande för teknikutvecklingen. Som en följd har även lönsamheten i att bygga ny kolkraft sjunkit drastiskt.

I dag är därför ”business as usual”-scenariot en uppvärmning med 2,5-3 grader över förindustriell tid – vilket ska jämföras med att vi redan nått en uppvärmning på 1,3 grader. Det är samtidigt troligt att teknikutvecklingen kommer fortsätta varför ”business as usual” inte är det mest sannolika utan att vi också kan hamna något lägre.

En fortsatt uppvärmning med ytterligare 1,3 grader, där vi alltså når omkring 2,6 grader över förindustriell tid, är inget som ska bagatelliseras. De regionala konsekvenserna kommer bli påtagliga. Vi har redan fått uppleva kraftiga värmeböljor och torka i Sydeuropa och temperaturen runt Svalbard har stigit med sex grader sedan början av 1900-talet. Klimatförändringarna slår ojämnt.

Tillsammans med AI-utvecklingen, kärnvapen och pandemier tillhör det varmare klimatet ett av de större farorna för mänsklighetens välstånd de kommande 100 åren.

Ola Söderholm är inte heller ute efter att bagatellisera klimathotet. Tvärtom. Hans uttryckliga poäng är att det bör betraktas som ett tufft men hanterbart problem och att alarmismen i den offentliga debatten är direkt kontraproduktiv för en konstruktiv politik.

Domedagsscenarierna leder nämligen lätt till antingen resignation eller politisk polarisering där Greta Thunberg-aktivister ställs mot ”klimatförnekare”. Varför då denna faktaresistens? Söderholms tes, som det ligger en hel del i, är att delar av den politiska vänstern i första hand ser klimathotet som en legitimitetsgrund för att kritisera det rådande kapitalistiska samhällssystemet. Med den drivkraften blir det viktigt att framställa klimathotets som olösbart om det inte vidtas radikala samhällsomvandlingar. Att teknikutvecklingen ser ut att påtagligt kunna mildra värsta-scenarierna passar inte in i den berättelsen.

Ett exempel på detta, som Söderholm tar upp, är hur en mängd debattörer på vänsterkanten okritiskt hyllade eller i varje fall visade förståelse för författaren Gun-Britt Sundström, när hon i en radiointervju under senhösten deklarerade att det inte finns något hopp överhuvudtaget för klimatet. Det är som att kultursidesdebatten i frågan förs helt oberoende av fakta, konstaterar Söderholm som alltså själv räknar sig som en del av vänstern.

Söderholms nyktra analys är välkommen. Den kan sägas representera en reformistisk, om man så vill socialdemokratisk, grundinställning till klimatfrågan i motsats till en revolutionär eller känslodriven. Den bygger också på en tilltro till människans förmåga att hantera och lösa problem, utveckla ny teknik och göra avvägningar mellan olika behov.

Vi borde alla vara glada åt att teknikutvecklingen det senaste decenniet i så hög grad gynnat grön omställning – till och med när motiven varit helt andra. En konstruktiv grundhållning innebär inte man förnekar problemet. Att erkänna att klimatåtgärder måste bedömas utifrån hur effektiva de är och ställas i relation till andra hot mot mänskligheten är motsatsen till att inte bry sig.

Politikens överlägset bästa verktyg att motverka den globala uppvärmningen är just att fortsätta gynna ny teknik. För stora delar av världen handlar det om solkraft. För oss på nordliga breddgrader kan det även handla om kärnkraft.

För den breda vänstern var den typen av teknikoptimism inte alls främmande historiskt. Det finns all anledning för den som tror på en aktivt samhällsförbättrande stat att lyssna på Söderholm. Just detta borde faktiskt inte vara en vänster-högerfråga.

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Ledare

Susanna Birgersson: Skolan tar inte vara på barnens begåvning

Adam Cwejman: Regimen i Iran förstår bara styrka

Håkan Boström: Samhället måste sluta ta det säkra före det osäkra

Per-Ola Olsson: Stoppa hot – inte möten

© Göteborgs-Posten