Påsken är den kristna kyrkans huvudhögtid. Men för de flesta svenskar är helgen på sin höjd förknippad med att äta ägg, träffa släkten och kanske pynta hemmet med påskris och fjädrar. Att riset har symboliserat jesu lidande eller ägget hans återuppståndelse är nog få ens medvetna om. Det ligger kanske närmare till hands att förknippa dem med förkristna traditioner kring vårens återkomst, om man nu gör några associationer alls.

Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder – för att inte säga det mest sekulariserade. Det innebär att högtider och traditioner spelar en undanskymd roll, eller i vart fall inte är särskilt meningsbärande.

Länge sågs sekulariseringen som en ofrånkomlig del av moderniseringsprocessen. Det stämmer i den meningen att kyrkans makt var intimt förbunden med bondesamhällets struktur. Industrialiseringen, urbaniseringen och utbildningsexplosionen undergrävde religionen. Men försvann verkligen vårt behov av att tro på något? Antagandet att trosbehovet kunde rationaliseras bort hänger samman med den väldigt starka tron på framsteget och förnuftet som växte fram under slutet av 1800-talet. På många sätt blev tron på förnuftet just en tro. Många antar exempelvis fortfarande att historien går framåt, inte bara materiellt utan även kulturellt och värderingsmässigt. Framåtskridandet kan visserligen mötas av avbrott eller bakslag antas det. Men riktningen mot en bättre värld och mer upplyst värld är utstakad.

Lustigt nog är detta andliga framåtskridande i grunden en religiös föreställning som kan härledas till kristendomen. Rent vetenskapligt kan man bara tala om framsteg i relation till specifika mätvärden. Vi har exempelvis en mängd tekniska hjälpmedel i dag som kan utföra specifika uppgifter bättre än motsvarande apparater kunde för hundra år sedan. Men instrumentell effektivitet är knappast något meningsbärande i sig. Det blir om inte annat tydligt när man uppnått ett så högt mått av materiellt överflöd att det börjar tas för givet.

För fler generationer under 1900-talet var dock framstegen påtagliga och fantastiska. Många fick uppleva ett liv där nöd, slit och fattigdom ersattes av moderna bekvämligheter. Det är kanske därför inte är så konstigt att konsumtion, bilar och prylar fick en så stark ställning och att de även kunde upplevas som meningsskapande. Eller att politiska framstegsprojekt som uppbyggandet av välfärdsstaten kunde fylla en liknande funktion.

Sedan 1970-talet har dock tvivlen på det materiella framsteget som en enbart konstruktiv kraft tilltagit även i bredare lager. Vi lever fortfarande i ett konsumtionssamhälle, men i dag är det hälsa, självutveckling, relationer och upplevelser som står i centrum för medelklassens intresse – något den också lägger mycket pengar på.

Dessa – i regel individualistiska – projekt fungerar delvis också som en ersättningsreligion. De ger mening och riktning och tillvaron sedan modernismens härjningar under 1900-talet skurit av vår förankring i mer kollektiva traditioner.

Den belgiske historikern Anton Jäger (verksam vid brittiska Oxford och Cambridge) menar i sin bok Hyperpolitik (2023, Suhrkamp Verlag) att även dagens starka politiska engagemang i första hand ska förstås som uttryck för sådan meningssökande individualism. Det kan tyckas paradoxalt med tanke på att de politiska idéer som är på frammarsch ofta hänvisar till olika kollektiv. Det finns dock en diskrepans mellan vad som sägs och hur det görs. Jäger påpekar att även om dagens samhälle blivit ”hyperpolitiserat” i meningen att det går att skapa politiska konflikter kring nästan vad som helst så tar de sig uttryck i känslostormar drivna av digitala svärmar av individer, snarare än i institutionella reformer eller organiserde kollektiv.

Jäger gör en schematisk indelning av de senaste hundra åren där merparten av 1900-talet dominerades av masspolitik med högt politiskt engagemang och hög organisationsgrad där vanliga människor exempelvis var partimedlemmar. Då kunde engagemanget kanaliseras i verklig politisk förändring. Från slutet av 1900-talet ersattes denna epok av den ”postpolitiska” då både engagemanget och organisationsgraden sjönk drastiskt. På senare år har dock engagemanget återkommit i form av hyperpolitiken. Men organisationsgraden har fortsatt att sjunka.

Hyperpolitiken har tagit sig uttryck som Black Lives Matter-demonstrationerna, Metoo, Klimatrörelsen runt Greta Thunberg, Gula västarna i Frankrike och diverse kulturkrig på nätet. Fenomen som har olika politiska riktning men som alla kännetecknas av uppflammade känslor, stark polarisering, snabb global massmobilisering – men samtidigt brist på uthållighet och verklig makt. Dessa fenomen har en tendens att ersättas av någon annan lika mobiliserande fråga efter tag.

Verklig samhällsförändring kan bara åstadkommas genom att disciplinera det politiska engagemanget och verka för institutionell och långsiktig förändring. Det var en nyckel till den svenska socialdemokratins framgångar under 1900-talet. Dagens politiska system är av flera skäl betydligt trögrörligare samtidigt som den politiska diskursen alltmer liknar en kamp mellan kulturella identitetsprojekt.

Vad som på ytan ser ut som politikens återkomst kan därför också beskrivas som politikens inordning i en slags upplevelseekonomi där influencers av olika slag säljer idéer på samma sätt som man idag säljer tjänster och produkter, genom relationsskapande och identifikation.

Det är en vanlig missuppfattning att se utvecklingen som konservatismens återkomst. Det hyperpolitiska tillståndet kan knappast beskrivas som konservativt. Snarare kan man betrakta de hyperpolitiska uttrycken som de senaste i raden av försök att finna och sälja ersättningsreligioner – efter att modernismen för över ett sekel sedan började riva upp de meningsskapande strukturer som hade hållit ihop samhället. Längtan efter stabilitet och mening försvann inte med sekulariseringen. Den förefaller snarare svårare att tillfredsställa än någonsin tidigare.

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Ledare

Ann-Sofie Hermansson: Jag saknar den intellektuellt hederliga byråkratin

Adam Cwejman: Det går att bryta USA:s digitala monopol

Håkan Boström: Invandring ingen quick fix för avfolkningsorter

Håkan Boström: Expertstyre kommer inte rädda demokratin

© Göteborgs-Posten