I den nyligen presenterade årsrapporten från V-dem-institutet i Göteborg rankas Sverige som världen näst bäst fungerande demokrati, efter Danmark. Skillnaden mot vårt södra grannland är dock hårfin.

Det har inte hindrat ledamoten i Svenska akademien – filosofiprofessorn Åsa Wikforss – från att gå ut på Dagens Nyheters kultursida och varna för att demokratin är i fara även här i Sverige (DN 25/3).

Hon har för vana att göra det. Men argumenten är minst sagt märkliga. Wikforss hänvisar till en opinionsundersökning där 86 procent av de rödgröna väljarna menar att USA inte längre är en demokrati, medan bara 52 procent av Tidö-partiernas väljare är av den uppfattningen.

För Wikforss fungerar det som något slags bevis på att Tidö-väljarna inte förstår hotet mot demokratin i USA och att en liknande utveckling därför även kan hända här. Hon framhåller – som hon ofta brukar göra – att det här är en faktafråga inte en fråga om åsikter.

Men fakta i frågan är att inte ens V-dem-institutet påstår att USA inte är en demokrati. Däremot menar institutet att demokratin har försämrats så mycket i USA sedan Trump kom till makten att landet inte längre kan betraktas som en ”liberal demokrati” – det var dock inte det senare som svenska väljare fick ta ställning till när de tillfrågades. Tidöväljarnas svar ligger faktiskt närmare forskarnas egen slutsats.

Demokrati är inget entydigt begrepp utan vad vi mäter beror på hur vi definierar demokrati. Det rimliga är förstås att tala om grader av demokrati. En nyligen publicerad undersökning bland hundratals amerikanska demokratiexperter visar att de flesta är eniga om att USA blivit påtagligt mindre demokratiskt under Trump. Men experterna är också marginellt mindre pessimistiska än för ett år sedan eftersom fria och rättvisa fyllnadsval har kunnat hållas i delar av USA sedan dess. Bilden är mörk men inte nattsvart.

För Wikforss finns det dock bara sanningar och lögner. Inga gråskalor. Det är faktiskt uppseendeväckande hur Wikforss återkommande behandlar komplexa tolkningsfrågor som om de vore svartvita fakta. Hennes texter vittnar om en syn på politik där experter sitter inne på absoluta svar i politiska frågor. Medborgare som inte håller med beskrivs som antingen okunniga eller manipulerade av yttre krafter.

Wikforss säger sig stå upp för demokratin. Men hennes närmast obegränsade tro på politiska fakta överensstämmer mer med den syn kommunisterna hade. De höll sig också med absoluta sanningar om samhället.

I ett öppet samhälle måste dock "sanningen" få ifrågasättas. Det betyder inte total relativism. Kravet bör snarare vara att det ska ske med kvalificerade argument. Det är själva diskussionens kvalitet som utmärker ett liberalt samhälle – eller för den delen riktiga forskningsmiljöer – inte någon blind tro på experter.

Wikforss är något mer nyanserad i sina tal för akademin än när hon skriver för allmänheten. Det gör inte saken mycket bättre. Är tanken att vanliga medborgare måste delges grova förenklingar?

Svenska Akademin har nog inte haft en så totalitärt lagd ledamot sedan Artur Lundqvist valdes in 1968 samtidigt som han satt i styrelsen för förbundet Sverige-DDR.

Jämförelsen kan låta hård. Men man bör komma ihåg att Lundqvists ståndpunkter var nästan lika accepterade i 1960-talets offentliga kulturliv som Wikforss är idag. Då, och även långt in på 1980-talet, var det inget konstigt att tala om ”borgerlig demokrati” i motsats till sann social demokrati. Fria val betraktades som ett ytfenomen så länge klassamhället bestod.

Dåtidens marxister ansåg sig också stå på sanningens sida med stort S, även om de samtidigt förhöll sig flexibelt till sanningen när öststaternas verklighet skulle beskrivas.

Det betyder inte att Wikforss varningar för desinformation och lögner skulle sakna substans. Det gjorde inte heller kommunisternas kritik av klassamhället. Problemet är att Wikforss intar en extrem ståndpunkt åt andra hållet, som snarare förstärker det hon vill bekämpa. En okritisk syn på expertis föder självfallet motreaktioner. Det är precis det som skett.

Wikforss ideal ligger närmare Platons väktarstat än hon vill medge. Urkällan till den filosofiska tradition hon företräder, men även till kommunismens utopi. Det blir nämligen inte mycket utrymme kvar för meningsskiljaktigheter om man tror att det finns rätta svar på alla stora samhällsfrågor. Politisk ideologi handlar i högsta grad om hur man tror att världen och människan fungerar. Gränsdragningen mellan fakta och värderingar ser inte ut så som Wikforss förespeglar.

Ytterst få empiriska forskare delar dessutom Wikforss inställning till hur lätt det skulle vara att slå fast fakta kring komplexa samhällsfrågor.

Wikforss är dock närmast ointresserad av verkligheten. Folkligt missnöje beror på att vanliga människor lider av det hon kallar ”kunskapsresistens”. Det är i detta man känner igen det totalitära tänkandet. Kunskap blir i praktiken att dela Wigforss egen världsbild. När fakta inte stämmer med den – som i fallet med opinionsmätningen – ser hon det inte ens.

Åsa Wikforss valdes in i Svenska Akademien i kölvattnen av Metoo-skandalen. Hennes plattform DN Kultur spelade en central roll i avslöjandet av vad som pågick kring kulturmannen, även om det i själva verket redan var inofficiellt känt sedan länge. Förnyelsen av akademin blev också helt i linje med den förmenta rationalism som förfäktas på Dagens Nyheters radikala kultursida. Som av en händelse samma sida som hyllade invalet av sin medarbetare Artur Lundqvist ett halvsekel tidigare.

LÄS MER: Åsa Wikforss går vilse i trollskogen

LÄS MER: Faktiskt.se mestadels ett fiasko

LÄS MER: Drömmen om den rationella offentligheten

LÄS MER: Överlever Upplysningen 2000-talet?

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Ledare

Adam Cwejman: Så gick det med integrationen

Susanna Birgersson: Stora egon förstör den danska borgerligheten

Håkan Boström: Ett gott företagsklimat gynnar även kulturlivet

Naomi Abramowicz: Problematisera inte ungas brist på klimatoro

© Göteborgs-Posten