Institutet för mänskliga rättigheter är förmodligen vår vassaste myndighet. De kritiserar regelbundet regeringen och påminner om Sveriges internationella åtaganden. Detta har regeringen på sistone inbjudit till hyfsat regelbundet. Den 24:e mars släppte institutet sin årsrapport, för första gången med ett kapitel om akademisk frihet. Också här får regeringen anmärkningar för sin klåfingrighet.

Det är många som är inne på samma sak. Forskningsinstitutet V-dem vid Göteborgs Universitet släppte en aktuell ”Academic freedom index” häromveckan, och när Vetenskapsrådet tidigare i mars anordnade sin forskningspolitiska dag, var det ett självklart tema. En utredning med titeln ”stärkt skydd av den akademiska friheten” som tillsattes 2025 ska slutrapporteras i sommar.

Institutet representerar dock ett eget perspektiv: akademisk frihet angår inte bara enskilda forskare eller utbildningsinstitutioner, utan hela samhället. Oberoende och kritisk forskning är en förutsättning för fri åsiktsbildning och för samhällets förmåga att identifiera och hantera problem. Detta i sin tur är avgörande för att värna mänskliga rättigheter.

Det mest intressanta i rapporten är att den lyfter studenternas rättigheter som en viktig och undervärderad aspekt av den akademiska friheten. Studenter är vanligtvis frånvarande när dessa frågor diskuteras i Sverige. Förekommer de är det som problem, när vi pratar om undervisningsbördan och om studenter som är antingen lättkränkta, kränkande, eller båda.

Den internationella normutvecklingen har under senare år gjort tydligt att studenter har rätt till akademisk frihet, och att staten ska värna studenters rätt att söka, ta emot och förmedla kunskap och idéer.

FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ESK-kommittén) skrev redan 1999 att rätten till utbildning inte kan förverkligas utan akademisk frihet för både lärare och studenter.

Det mest intressanta i rapporten är att den lyfter studenternas rättigheter som en viktig och undervärderad aspekt av den akademiska friheten.

Det mest intressanta i rapporten är att den lyfter studenternas rättigheter som en viktig och undervärderad aspekt av den akademiska friheten.

Vad detta innebär kan så klart diskuteras, men lärosätena ska åtminstone kunna bedriva undervisning utan politisk detaljstyrning och annan otillbörlig påverkan, och studenter bör ha utrymme att påverka sin utbildning. Myndigheten delar också Sveriges förenade studentkårers (SFS) synpunkt att studenter har rätt att delta i det öppna akademiska samtalet genom kritiska frågor, och att organisera sig inom lärosätena.

I denna del saknar rapporten tyvärr konkreta exempel. Ett sådant, som hade varit intressant att höra myndighetens analys av, är den studentutställning på HDK-Valand som Justitieombudmannen (JO) uttalade sig om i början av mars.

En utställning med paroller som ”stoppa folkmordet i Gaza”, ”befria Palestina” och ”avbryt universitetets samarbete med Israel” – och enligt en anmälan från Judiska centralrådet med antisemitiskt innehåll. Anmälan menade att GU genom att tillåta en sådan utställning utan att balansera eller nyansera budskapen inte uppfyllde kravet på saklighet och opartiskhet.

GU, via rektor, påpekade i sitt svar att utställningen inte föregåtts av varken handledning, förhandsgranskning eller godkännande, och därför inte kunde tolkas som att universitetet stod bakom vad som uttrycktes.

JO landade likväl i att GU inte kunde undgå kritik, då det inte var tillräckligt tydligt vem avsändaren var.

Det är rimligt att anta att GU hade kritiserats också om utställningen inte hade tillåtits, eller om fakulteten ”balanserat” utställningens budskap.

En utställning på en konstnärlig fakultet kan rimligen betraktas som ett akademiskt uttryck. Om studenter åtnjuter akademisk frihet kan två saker åstadkommas: Dels blir det tydligt att vad som uttrycks inte har institutionen som avsändare. Samtidigt innebär det ett ansvar att försäkra sig om att verket når en godtagbar akademisk standard, och är öppet för prövning och kritik. Därutöver ett ansvar att göra sitt yttersta för att arbetet inte ska kränka andra studenter eller lärare.

Det finns mycket mer att säga om vad som bör avkrävas en person som ska tillerkännas akademisk frihet, och i vad mån studenter, jämfört med disputerade forskare, lever upp till detta.

Men institutets rapport reser viktiga frågor om att studenter inte bara bör betraktas som passiva förmånstagare av sina lärares akademiska frihet.

Fotnot: David Brax är utredare vid Göteborgs Universitet

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Kommentar

Emanuel Karlsten: Vad håller regeringen på med?

Kristina Hultegård: Må den som är utan bristande vandel kasta första stenen

Nina Morby: Sverige förtjänar inte Skavlan

Martin Gelin: Kan påverka valet även i Sverige

© Göteborgs-Posten