När Ben Affleck och Matt Damon gästade Joe Rogan, kungen av killgissningar, i januari lade de fram en total självklarhet och fick det att låta som ett scoop.

Damon berättade – avslöjade – att strömningstjänster som Netflix premierar dummare manus, skrivna för tittare som kollar i telefonen samtidigt som de kollar på någon serie. Följden blir att vi får serier med övertydliga karaktärer, och rent löjeväckande enkel handling så att vi ska kunna hänga med medan vi shoppar lite på Tradera samtidigt.

Detta, menar Damon, hotar hela filmbranschen, och han är inte den enda. Folk slutar kräva kvalitet, produktionsbolagen vågar inte producera saker som kräver fokus. Ja, hela filmbranschen står på spel. Vem ska våga satsa på god kvalitetsfilm när folk inte ens kan hålla koncentrationen i mer än 45 sekunder?

Men så har ju tv-landskapet sett ut flera år. Varför förfasar sig folk över det nu? Det kallas för ”second screen”-manus, eller ”second screen”-produktioner och är helt enkelt en produkt utifrån våra nya tv-vanor.

Fenomenet debatterades redan för ett årtionde sedan då ett gäng manusförfattare riktade anklagelser mot Netflix om att de fick kommentarer om att förenkla sina manus.

Detta har inte bekräftats av Netflix. Men fenomenet är äldre än så, redan på radions tid förenklade man medvetet teatermanus och annan storytelling eftersom man visste att lyssnarna sysslade med annat under tiden.

Det är också sant att “second screen”-manus ger oss bra serier

Det är också sant att “second screen”-manus ger oss bra serier

Varför har denna diskussion plötsligt blir aktuell nu, tro? Också Elina Pahnke förfasas.

Detta experiment, att fördumma tv-serierna till den grad att de ska bli begripliga när vi tittar bort, har i stället skapat helt obegripliga karaktärer, skriver hon i Aftonbladet (2/3).

Det är sant. Men det är också sant att “second screen”-manus ger oss bra serier.

Som “Nobody wants this” – en uppenbar “casual viewing”-produktion med både älskvärda (och ja, stundtals obegripliga) karaktärer.

Våra nya tittarvanor har också utvecklats mot betydligt snyggare grepp än de tidigare tröttsamma som till exempel i “The Sopranos” där Tonys sessioner med terapeuten fungerade som recaps, och hela grejen med sjukhusserier som “House” där någon (ofta House själv) tänker och diskuterar högt kring vad som har hänt och vad som ska hända.

Strömningstjänsterna säljer inte i första hand kvalitet utan tillhandahåller program som du inte ska vilja stänga av.

På samma sätt som reklamkanalerna en gång i tiden hade som uppdrag att skapa program som kunde fylla ut annonserna, inte tvärtom. Vad jag menar är: modellen är helt logisk, i alla fall ekonomiskt.

Är det ett försvar av modellen? Ja, för den ger också upphov till serier som “Adolescence”, ”Dying for sex”, ”The rehearsal” bara för att ta några nya exempel, som kräver totalt fokus av sin tittare.

Att vi förlorat koncentrationsförmågan är ett sorgligt faktum

Att vi förlorat koncentrationsförmågan är ett sorgligt faktum

Eller ta ”Severance”, senaste årens mest trögflytande och tempoutmanande serie.

Eller ta ”The Pitt”, en sjukhusserie som helt förnyat genren genom att ytterligare höja tempot – för att vi är mottagliga för det. Eller ”The Studio”, som också utmanar berättar-tempot på ett kreativt vis.

Att vi förlorat koncentrationsförmågan är ett sorgligt faktum. Liksom att ja, det överproduceras usla program.

Men det måste inte betyda att vi helt förlorat förmågan att skilja på underhållning och kvalitet.

Man skulle till och med kunna hävda att "second screen"-manusen göder kvalitets-teven, genom att generera titt, klick och pengar som i bästa fall kan fördelas till smalare och bättre produktioner.

Och just det, apropå kvalitetsfilmens död, så kan jag inte tänka mig en mer anti second screen-produkt än Christopher Nolans kommande filmatisering av ”Odysséen”.

Den filmas på IMAX 70 mm som vanligt och utlovas bli längre än “Oppenheimer” på sina tre timmar utan paus.

Matt Damon spelar för övrigt titelrollen.

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Kulturdebatt

Hynek Pallas: ”Doktor Glas”-debatten blottar vår okunnighet

Emil Nordfjell: Klart grabbar ska få se ”Marty Supreme”

Love Frisell: Liljestrand har rätt om svensk film: sluta gnäll

Lara Levin Amin: ”Marty Supreme” handlar om killarna i min uppväxt

© Göteborgs-Posten