För sju år sen gick min vän Anders Nilsson bort alldeles för tidigt. En sann intellektuell som aldrig valde den enkla vägen, jag lärde mig mycket av hans sätt att tänka och reflektera. Han var också en storartad karaktär med generositet, humor och kamratskap när man behövde det som mest. Utöver allt detta var han även en god byråkrat. Ordet har i våra dagar fått en dålig klang men så har det inte alltid varit.

Ursprungligen hävdade sociologen Max Weber att för att samhället skulle fungera behövdes en kader byråkrater som ställde sig i demokratins tjänst. Med obrottslig lojalitet gentemot det politiska ämbetet skulle de leverera korrekt information, oavsett hur makten såg på sakernas tillstånd.

Så skulle makthavare alltid tvingas förhålla sig till sanningen vid beslutsfattande. I förlängningen skulle folket kunna lita på att demokratin byggde på sanning och rätt.

Jag kunde ringa till Anders för att fråga om min tes höll i en text jag formulerat. Ofta kom så en utläggning som delvis slog omkull mitt resonemang och som fyllde på med ytterligare perspektiv på sakernas tillstånd. Jag kunde höra hur han log i telefonen när han frågade om han förstörde mitt upplägg nu. Och ja, det gjorde han ju i viss mening. Men samtidigt som min text blev mera komplicerad så blev den även mera korrekt. Och framför allt mera sann.

Det där med sanning är viktigt. I våra dagar händer det inte sällan att politiska beslut hanteras i en trängre krets där den opolitiske byråkraten saknas. Ibland går det bra. Ibland går det inte alls bra. När politiska förslag, hastigt nedtecknade på en servett på en lunch makthavare emellan, rinner igenom systemet utan byråkratens syn på saken blir det ibland helgalet. Som när Trump la en 10-procentig tull på öarna Heard och McDonald, enbart bebodda av pingviner.

Men det finns även en annan oroande utveckling. Det är när administrativ personal börjar förhålla sig till makthavarnas perspektiv och börjar anpassa informationen så den passar politiska förslag. Även det kan ibland gå bra. Men ibland går det som i haveriet med It-systemet Millenium. Där personal i kärnverksamheten tidigt flaggade för riskerna med det nya journalsystemet men där makthavarna ansåg att oron nog var överdriven. Man körde på.

Många av vår tids byråkrater anställs helt enkelt inte på Max Webers kriterier. De ska i stället förverkliga policys, värdegrunder och uppförandekoder. Alltså redan fastlagda förslag som makthavare i all välmening producerat. Och när ingen lyssnar på de egentliga experterna, till och med tycker att de bara är gnällspikar som inte omedelbart hoppar på den senaste trenden, ja då undermineras grunden på vilken vår demokrati vilar.

Till slut kan medborgarna inte lita på att makthavarnas beslut vilar på sanningen. Och makthavare utan gränser riskerar bli farliga med tiden. En diktator har ingen användning för en politiskt fristående byråkrat av den gamla skolan. Den kräver sina ja-sägare.

Jag saknar Anders och jag saknar den gamla intellektuellt hederliga byråkratin.

Senaste nytt - Ledare

Håkan Boström: Invandring ingen quick fix för avfolkningsorter

Håkan Boström: Expertstyre kommer inte rädda demokratin

Adam Cwejman: Så gick det med integrationen

Susanna Birgersson: Stora egon förstör den danska borgerligheten

© Göteborgs-Posten