Jag är dokumentärfilmare och har suttit i många rum där svensk film diskuterats. Med producenter, konsulenter och beslutsfattare. Samtalen är alltid respektfulla. Ofta engagerade. Nästan alltid landar de i samma slutsats: bra projekt, men svårt just nu.

Efter Guldbaggen började de där samtalen igen. Samma analyser. Samma suckar. Samma försäkringar om att alla egentligen vill samma sak. Samtidigt valde kulturministern Parisa Liljestrand att inte vara på plats. Varken där eller på Göteborgs filmfestival.

Frånvaron blev snabbt ett eget samtalsämne, ett tomrum som alla verkade överens om att tolka. För om hon hade varit där hade vi åtminstone diskuterat det hon sa. Nu diskuterar vi i stället det vi alltid diskuterar när ingen säger något. Pengarna. Budgetarna. Volymerna. Det som låter konkret, rationellt och möjligt att enas kring.

Projekt värderas........

© Göteborgs-Posten