2011 fattades ett historiskt beslut i Tyskland. Den dittills långsamma utfasningen av kärnkraft skulle ske nästan omedelbart. Katastrofen i Fukushima i Japan skrämde den tyska regeringen, som snabbt gjorde om de befintliga utfasningsplanerna. I april månad 2023 fullbordades nedläggningen då den sista kärnreaktorn i Bayern, Isar 2, stängdes.

I början av seklet producerade den tyska energisektorn 170 TWh el från kärnkraft, nästan en tredjedel av den totala energiproduktionen. Det var en central del i den tyska industrin och dessutom en förutsättning för de stadigt minskande koldioxidutsläppen mellan 1990–2010. Kina producerade samtidigt ungefär 18 TWh från kärnkraft, obetydligt i jämförelse.

Men dessa två länder gick därefter i motsatt riktning. Medan Kina expanderade sin kapacitet varje år, minskade Tyskland sin. 2012 producerade länderna ungefär lika mycket kärnkraftsel. 2026 producerar Tyskland 0 TWh el från kärnkraft, Kina 443 TWh. Tysk elproduktion nådde en topp 2017, innan kärnkraften helt hade avvecklats. Därefter minskar elproduktionen, medan den bara ökar i Kina.

Kina, som i början av 1980-talet i huvudsak var en fattig jordbruksekonomi, industrialiserades i snabb takt. Tyskland, som länge varit världens tredje största ekonomi.

Den medvetna nedläggningen av kärnkraften i Tyskland sågs till en början som en nödvändig del av den gröna omställningen. Angela Merkel beskrev 2011 hur Tyskland skulle bli ett föredöme i "en era av förnyelsebara energikällor". Tyskland skulle bli det "första stora industrialiserade landet som uppnår omställningen".

Under 2010-talet expanderade vind- och solenergin väldigt snabbt. Men konsekvenserna var inte enbart positiva. Eftersom elen från sol och vind är så pass ojämn över året och är geografiskt utspridd, uppstod allvarliga problem när man kompletterade bortfallet av kärnkraftsel med ett tredje energislag, naturgas.

Parallellt med nedläggningen av kärnkraft och utbyggnaden av vind- och solkraft minskade den europeiska utvinningen av naturgas. Med den gröna omställningen under 2010-talet ökade ständigt importen. Den huvudsakliga exportören till Europa blev Ryssland, vilket förstås ledde till 2022 års katastrofala situation, när importen plötsligt ströps.

Tyskland befann sig i en situation där kärnkraften var nästintill helt utfasad och ersatt av naturgasimport som – till skillnad från sol och vind – kunde leverera planerbar el under hela året. Spotpriserna på el under 2000-talets första två decennier, som låg mellan 30 och 50 euro per MWh, fördubblades. Under rekordåret 2022 var det genomsnittliga spotpriset 230 euro per MWh, ett dråpslag mot den tyska ekonomin.

Helt plötsligt blev Kinas konkurransfördel uppenbar. Landet hade inte bara målmedvetet lyckats bygga upp en högteknologisk industrisektor. Man hade även skaffat sig en stabil energiproduktion. Tyskland däremot hade frivilligt avsagt sig sin stabila – och rena – energikälla och kompletterat den med ett beroende av rysk gasimport.

USA lade visserligen också ned stora delar av sin kärnkraft, men blev samtidigt helt oberoende med sin ökade olje- och gasutvinning och är i dag den största exportören av naturgas till Europa. Kina lyckades i stort sett bli helt energioberoende av allt förutom olja och gas.

Det är inte någon slump att Tyskland under dessa år genomlider en epok av "deindustrialisering", höga elpriser och ständiga varsel. Den senaste dystra nyheten i detta sammanhang är biltillverkaren Volkswagen, som varslar 50 000 personer fram till 2030 på grund av vikande lönsamhet. Detta medan Kina för första gången någonsin blivit nettoexportör av bilar, och landets tillverkning av elbilar ständigt ökar.

Tysklands problem under 2020-talet är Europas problem eftersom Tyskland är så centralt för den europeiska ekonomin. Och även om kärnkraftens nedläggning inte ensamt förklarar krisen i den tyska ekonomin, så är det en av dess centrala beståndsdelar. Kärnkraften fasades ut för snabbt, och man gjorde sig själv sårbar genom att importera från ett land som snart skulle påbörja det största kriget i Europas historia sedan andra världskriget.

Det är först nu, halvvägs igenom 2020-talet, som det börjar ske någon form av uppgörelse med de föregående decenniernas politiska vägval. Ett sådant skedde senast i veckan, från ett lite oväntat håll.

EU-kommissionens nuvarande ordförande Ursula von der Leyen (CDU) var arbetsmarknadsminister i Angela Merkels regering när beslutet om att lägga ned kärnkraften kom. Då protesterade hon inte. Avvecklingen skedde med stor uppslutning i Tyskland, över de politiska blockgränserna och med folklig förankring.

Men lyssnar man på von der Leyen nu hör man en vidräkning med de beslut som hon fattade som en del av Merkels regering 2009–2013. I ett tal från Paris, som hölls i början av mars och som märkligt nog inte har uppmärksammats särskilt mycket i Sverige, säger kommissionens ordförande att "Minskningen av kärnkraftsandelen var ett val. Jag tror att det var ett strategiskt misstag för Europa att vända ryggen åt en pålitlig och prisvärd källa till el med låga utsläpp".

Nu förordar i stället von der Leyen och kommissionen en nysatsning, eftersom kärnkraft och förnyelsebara energikällor tillsammans "har en nyckelroll att spela". Skälet till att kombinationen är så potent är att förnyelsebara energikällor som vind och sol är billiga men oförutsägbara, medan kärnkraften är stabil.

Dessutom påpekar von der Leyen att de bästa platserna för sol- och vindkraft inte nödvändigtvis är på samma platser där de största elbehoven finns, exempelvis i det tyska Ruhrområdet, där stora delar av den tyska industrin finns. Tillsammans kan energislagen täcka en majoritet av elbehovet i en ekonomi som den tyska.

Man kan invända att von der Leyen inte representerar Tyskland och inte ens är folkvald i sin nuvarande position. Men den tyske förbundskanslern, Friedrich Merz, även han CDU-politiker sa i stort sett samma sak i början av året när han konstaterade att nedläggningen av kärnkraften var ett "allvarligt strategiskt misstag".

Det här är en historisk omsvängning. 2000-talets naiva föreställning om att det gick att helt ställa om den europeiska energisektorn utan konsekvenser är över. När en politiker som själv hade ett finger med i spelet vid nedläggningen av den tyska kärnkraften nu konstaterar att det var ett "strategiskt misstag", så förstår man att tiderna har förändrats.

Liksom den säkerhetspolitiska tillnyktringen eller insikten att det inte går att vara hundraprocentigt beroende av amerikansk IT-infrastruktur, så sker dessa stunder av europeisk klarhet till ett högt pris. Att återställa kärnkraften eller bygga mindre modulära reaktorer är dyrt. Att bygga upp en självständig europeisk försvarsindustri och träna moderna arméer är inte heller billigt. Och hur Europa ska kunna bli oberoende av amerikanska moln- och mjukvarutjänster framstår som en närmast oöverstiglig utmaning.

Vi är ännu bara i början av den här tyska, och förhoppningsvis europeiska, perioden av insikt om att vårt välstånd, frihet och oberoende inte kan tas för givet. Det är ännu väldigt långt, kanske decennier, innan Europa kan vara mer självständigt. Vi har knappt påbörjat resan.

Anmäl dig till Adams nyhetsbrev

Varje torsdag skickas ett nyhetsbrev ut med samtidsbetraktelser och analyser. Följ instruktionerna och anmäl dig här.

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Ledare

Susanna Birgersson: Sluta låtsas att den svenska demokratin är i fara

Adam Cwejman: Utan bränsle ingen mat på bordet vid krig

Håkan Boström: Värna de idédrivna skolorna

Per-Ola Olsson: Polisens superradar ett lagbrott som inte borde belönas

© Göteborgs-Posten