Jag kommer på mig själv med att fascineras av Stockholms derbykultur. Genom åren har jag lärt känna en hel drös med spelare och supportrar som andas och lever fotboll och där derbyna är det viktigaste som finns! Ibland (läs ofta) kanske även viktigare än bröllop och födelsedagar. I min hjärna har jag aldrig riktigt fått ihop det där. Visst förstår jag supporterskap och att man vill vinna varje match och att den ångest som skapas i kroppen under matcher inte är hälsosam. Däremot har jag inte vuxit upp med en derbykultur och heller aldrig fått uppleva ett derby på det sätt som många av mina vänner och bekanta har fått. Att det kan vara så viktigt fascinerar mig. Det får mig också att känna att jag väldigt gärna hade velat vara med om ett derby som aktiv spelare. Undermedvetet kanske det ändå är en ouppfylld dröm?

En Djurgårdskompis skickade en undersökning som visade att vid vinst känner en supporter en glädje som ligger på 3,9 på en skala, jämförbart med att lyssna på musik man gillar. En förlust däremot hamnade på – 7,8 på skalan och låg snäppet lägre än att stå i kö. Jag tänker att en vinst eller förlust i just ett derby multiplicerar de där siffrorna. Jämförelserna i all ära, men att det svider så mycket mer att förlora än vad man kan njuta av segerns sötma ställer ju frågan om det är värt att vara hardcore supporter? Möjligen är det bara snickesnack men om det ligger något i det kan det inte vara lätt att vara just Djurgårdssupporter när det blir derbydags då förlusterna avlöser varandra.

Hammarby var bättre än Djurgården!

Dif startade väldigt bra och kopplade ett grepp som Hammarby inte riktigt var förberedda på. Presspelet bet ganska bra och de var farliga både i omställningar och på fasta situationer. Tokmac var rörlig och den som ställde till mest oreda för Hammarbys försvar. Mål förändrar matcher då de påverkar känslor, momentum och fans. Djurgården hade verkligen behövt få in ett mål för att kunna skapa den där känslan av att de faktiskt skulle kunna slå Hammarby i ett derby. Istället kom Hammarby in i matchen, tog över och gjorde ett sånt där tveksamt mål som Djurgården hade behövt. Bollen kändes absolut som över linjen (kanske är dags för någon form av teknologi?) men spelet fortsatte och en tänd Erabi kunde dunka in 1-0. Därefter tycker jag att Bajen var numret större än Dif.

Skillnaden i kvalitet ligger framför allt på mittfältet. Hammarbys mittfält är riktigt bra. Inte bara med boll som man kanske initialt tänker, utan även utan boll. Tekie är en gigant för tillfället och spelar spelet på en synbart högre nivå än exempelvis Siltanen och Ekdal. Tekie, Karlsson och Besara kompletterar varandra väldigt bra medan Djurgårdarnas mittfält är lite mer sökande i sina samarbeten.

En annan skillnad är avstånden i........

© fotbollskanalen