Det smittsamma leendet.

Översteg- och kroppsfinterna. De mjuka vickningarna med bollen. Vändningarna.

Elasticon!

Barcelona-Ronaldinho är den spelare som i särklass gjorde störst avtryck på mig under min uppväxt. Han var liksom fotboll för mig. En lekfull brasse som genuint såg ut att älska sporten. Som struntade i press och aldrig tyngdes av stundens allvar.

Fotboll var ren och skär glädje då. Han personifierade det.

På streetplanen hemma i barndomskvarteret försökte alla lära sig hans finter. Alla ville ha bollen vid sina fötter. Alla ville spela som Ronaldinho. Vara lika eleganta, trolla bort polarna lika lekfullt. Tunnla alla.

Ingen gestaltade hur kärlek till fotboll kan se ut bättre än brassen.

I takt med att man blir äldre kommer andra saker in i livet och det påverkar så klart den här ungdomliga spralliga kärlek man själv känner till sporten. Därför är det inte konstigt att fascinationen för internationell fotboll suddas ut lite mer för varje år som går.

Personligen har just Premier League varit skyddat från det där. Det har alltid varit den utländska liga jag följt närmast och vurmat mest för. Kanske är det också därför jag länge inte riktigt var mottaglig för att låta allt tveksamt som pågått vid sidan av planen påverka mina känslor för ligan.

Men det går inte längre. Saker och ting bara staplas på hög numera.

För just nu finns det inte något som står för allt jag ogillar med dagens fotboll lika mycket som Chelsea. Eller rättare sagt: deras ägare.

Todd Boehly och Clearlake Capital har sannerligen kört sitt race sedan de köpte in sig i Chelsea. Visst, man får väl göra vad man vill. Men man borde kanske inte få göra........

© fotbollskanalen