Vad får du då?

Inte en särskilt briljant fotbollsmatch, så klart. Det är ju två usla fotbollslag.

Ångesten gick bannemej att ta på i Bilbao i kväll. Sargade spelare som gavs en sista chans att rädda sina anseenden, rädda någon slags värdighet. Två pressade tränare på varsin sida varav den ena (Ange Postecoglou) troligtvis skulle få sparken oavsett utgång.

Och du undrar vad som stod på spel?

En plats i Champions League. För Tottenham och Manchester United hade just det betytt a l l t. Det hade varit tillräckligt för att sminka över den fulaste grisen i hela fotbolls-England den här säsongen.

Klubbarnas bottennoteringar i år kommer vara svårslagna (bara nedflyttning skulle vara värre) och troligtvis leva kvar för alltid. Men vem f*n skulle bry sig om det ifall Champions League-hymnen ljuder på hemmaarenan i höst?

Retorisk fråga, givetvis. Inte en enda själ skulle bry sig. Årets fiasko skulle vara ett minne blott och i princip som utraderat. Inte från historieböckerna men från näthinnan, och det räcker gott nog.

Marken vibrerade när spelarna gick in på San Mamés. Inte för att trycket var öronbedövande eller för att arenan i sig kokade av gungande, segervissa engelska fans. Den vibrerade av nervositet.

Daniel Levys nagelband var nog sönderbitna en god stund före avspark och Jim Ratcliffes högerben lär ha varit avdomnat vid samma tidpunkt av tixiga “stampa foten assnabbt i marken upprepade gånger”-tix. Tror jag.

Spelarna radade upp sig. Domarens vissla ljöd och “PANG!”, sa det bara. Sen var det i gång.

Stiltje. Tillknäppt.

Två lag som uppenbart brydde sig mer om att inte förlora – än att vinna. Trots att det fanns allt att vinna.

Brennan Johnsons ledningsmål i slutet av första halvlek var symboliskt för första 45: det var inte särskilt vackert.

45 minuter, en anstormning, flera tappra försök och en räddning på mållinjen........

© fotbollskanalen