Det blir aldrig som förut efter en allvarlig skada

MFF:s Pontus Jansson bärs ut på bår mot Djurgården.

Denna vecka tänkte jag gå in på något som får anses som det jobbigaste under en elitkarriär: skador.

De senaste veckorna har tunga skador avlöst varandra. Gustav Lundgrens hälsena, Kevin Holméns korsband och senast i raden Pontus Janssons korsband. I en elitkarriär som varar 15-20 år blir skador en naturlig del av fotbollen. Vissa klarar sig bättre än andra, andra sämre. En viss del bygger på genetiska delar, en viss del är mer otur.

När det häller de tyngre skadorna, som i dessa fall, är det en sak man bara måste inse och acceptera: det blir aldrig som det var innan.

Nu ska jag inte sitta och vara domedagsprofessor som min käre lagkamrat Carl Johansson (Blomstermåla expressen) kallar det. Men här har jag tyvärr en del egen erfarenhet. Det vanligaste större problemen under en fotbollskarriär blir med knä, fotleder eller höfter. Där brosk- eller meniskproblematik är vanligast. När det nöts ut eller skadas finns det inget att ersätta med. I många större våldsskador tar detta ofta stryk också.

Som vid korsbands- eller fotledsskador.

För många kommer sådana skador i slutet av karriären men för vissa kan det komma tidigare än så. Jag själv fick en så kallad "Brolin-fraktur", när man bryter vadbenet, 2014. 1,5 år senare fick jag en kraftfull vridning i Heerenveen och något kändes inte riktigt bra efter det. Det visade sig att jag hade fått en ny, stor broskskada i fotleden.

Jag åkte till Amsterdam där jag fick till mig att den bäste fotledsortopeden i världen jobbade. Professor Van Dijk.

Jag kom in........

© fotbollskanalen