I torsdags tog det slut. Men det var inte efter någon blytung förlust och det var inte någon avgrundsdjup besvikelse som präglade slutpunkten av äventyret, det var en känsla av upprymdhet.

Dels över den fenomenala läktarinsats upp mot 8000 djurgårdare stått för på Stamford Bridge och genom den på ett alldeles utomordentligt sätt visat upp vad svensk supporterkultur är och står för. Men dels, och kanske allra mest, en insikt och tydlig känsla om att Uefa Conference League är precis allt svensk klubblagsfotboll väntat på i många, många år.

Den här turneringen är perfekt, i alla fall för oss.

Jag vill direkt understryka att detta inte handlar om att jämföra någon prestation av Djurgården med andra svenska klubbars diton tidigare i historien, för när det kommer till just Conference League så är det verkligen helt meningslöst.

Det går att applådera och hylla Djurgårdens bedrift att ta sig hela vägen till semifinal utan att för den sakens skull ens kröka ett hår på bedriften av Malmö FF att ta sig in i Champions League på 10- och 20-talet eller IFK Göteborgs Uefa-cupsegrar från 80-talet. Det är äpplen och päron.

Men vill man envisas med att diskutera och jämföra Diffens bedrift i en tredjeturnering med Malmös insatser i Europa League eller Champions League, Helsingborgs passering av Inter, AIK:s 1999, Blåvitts Europaframgångar både på 90-talet och 80-talet eller för den delen Malmö FF:s Europacupfinal 1979 så gör........

© fotbollskanalen