Det var en ödets ironi att ayatolla Ruhollah Khomeini åkte till Kina just i maj 1989. Bara ett par veckor senare dog såväl han, som tusentals demonstranter vid Himmelska fridens torg.

Icke desto mindre blev besöket början på en nära relation av olja och vapen de båda diktaturerna emellan.

Framför allt sedan 2018, då Donald Trump påbörjade kampanjen med ”maximala påtryckningar” mot Iran, så har det kinesiska stödet varit avgörande för den islamiska regimens överlevnad. I ett avtal 2021 åtog sig Kina att investera hisnande 3 500 miljarder kronor i Irans infrastruktur.

Avtalet beskrevs som ett strategiskt partnerskap, vilket innefattade utökat säkerhetspolitiskt samarbete och överföring av militär teknologi från Kina. Liksom med Nordkorea och Pakistan, så hade Iran aldrig kunnat utveckla ett så pass avancerat robotprogram utan denna hjälp.

Kina byggde även upp Irans kärnkraft. Betalningen för allt detta skedde främst i svart guld. De senaste åren har omkring 90% av Irans oljeexport gått till Kina.

En del analytiker menar nu att USA:s attack mot Iran i själva verket riktar sig mot Kina. Efter tillslaget mot Venezuela, så vill Donald Trumps regering beröva Kina ännu en källa för billig olja – dessutom med stor rabatt – och en nyckelpartner i ännu en viktig region.

Handlar Iran om Kina?

Zineb Ribous, forskare vid tankesmedjan Hudson Institute, var en av de första som torgförde denna teori. I sin text ”The Iran Question is all about China” beskriver hon anfallet som ett försök att förändra den säkerhetspolitiska balansen i Mellanöstern till Kinas nackdel.

Iran, menar Zineb Ribous, har efter stora investeringar blivit ett viktigt verktyg för Kinas uttalande ambition att ändra på den rådande världsordningen; en strategisk tillgång för att försvaga USA.

Genom att få bort regimen visar USA inte bara omvärlden vilken opålitlig allierad Kina är. Man blir även kvitt sin största belastning i Mellanöstern, och frigör därmed resurser för att fokusera på Kinas framfart i........

© Affärsvärlden