Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

Själva hörandet är inte så svårt – det är lyssnandet som kräver något mer.

Vi tror att vi lyssnar. Vi nickar, hummar, fångar upp ord här och där.

Svarar med inövade fraser: ”Jag förstår.”

”Precis så.”

”Det har jag också tänkt på.”

Men lyssnar vi verkligen? Eller väntar vi bara på vår tur att tala?

Vi lever i en tid där svar är snabbvaluta. Vi lyssnar med halva örat och hela hjärnan upptagen av vad vi ska säga härnäst.

Samtal blir till repliker – korta inpass som bekräftar att vi är med, fast vi kanske inte är det.

För lyssnande kräver mer än närvaro.

Det kräver tålamod – att stå ut med tystnaden mellan orden, och nyfikenhet – en vilja att förstå som sträcker sig bortom det egna jaget.

Hur ofta tror vi att vi lyssnar, när vi egentligen bara laddar vår egen röst?

För kanske är det där verkligt lyssnande börjar: när vi slutar förbereda vårt svar och i stället........

© Åbo Underrättelser