Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

Jag har börjat tänka att mellanrummet inte är ett tomrum, utan ett eget landskap. Ett ställe där man måste lära sig ett nytt språk: ett språk för väntan, stillhet och för det man inte kan kontrollera.

Det finns tider i livet då allt som tidigare kändes självklart plötsligt hamnar inom parentes.

Man fortsätter visserligen att gå till jobbet, skriva mejl, svara på frågor och laga middag – men under ytan har något stannat.

Som om man gått ut i en korridor mellan två rum, och dörrarna bakom en har stängts utan att de framför ännu har öppnats.

Det är ett märkligt tillstånd, mellanrummet.

Det ser stilla ut, men inuti rör sig allt.

Tankarna letar efter fast mark, men ingenting känns riktigt hållbart.

Rutinerna blir som rep man håller sig i – sortera tvätt, brygga kaffe, gå ut med hunden – en rytm av liv som fortsätter fast man själv står still.

Och då märker man........

© Åbo Underrättelser