Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

De senaste veckornas säkerhetspolitiska dramatik har gett upphov till ett nytt intresse för diplomatins historia och ”stormännen” som gjort upp om världen.

Tänk bara på Berlinkongressen 1885 då de europeiska stormakterna sinsemellan gjorde en ohelig ”deal” för att dela upp Afrika.

Med det så kallade Münchenavtalet 1938 gjorde brittiska och franska statsmän en deal med Hitler och Mussolini för att ge efter Tysklands krav på att överta områden från Tjeckoslovakien.

Molotov-Ribbentrop-pakten 1939 är ökänd för att Hitler då godkände att östra Polen, Finland, Estland, Lettland och Bessarabien tillhörde Sovjetunionens intresseområden.

I den internationella diplomatins historia har det sedan begynnelsen debatterats huruvida det är länders inrikespolitiska (interna) behov som styr landets utrikespolitik, eller om det är ett lands utrikespolitiska intressen som är mer betydelsefull för hur ett lands diplomati utformas.

Vad är förhållandet mellan de inrikes- och utrikespolitiska behoven då Trumps USA är på jakt efter århundradets ”deal” på den internationella arenan?

Historievetenskapens fader........

© Åbo Underrättelser